[190331] Låt oss starta detta bildmöte. En lättläst bild. Bilden som jag har valt är en bild av Paul Hansen. Den klassificeras som ett fotografi. En slags etsning med spår av ljuskvanta som består av ett mycket tätt sammansatt mönster av prickar. Inte helt olikt den bild som bryts genom ögats linser och träffar näthinnan. Det ser ut som en seendebild men det är det naturligtvis inte.
Seendebilden är aldrig frusen i rörelse! Den här bilden är spår av en intention, ett tillfälle, en iscensättning ett mer eller mindre arrangerat scenario. Den är spår av både vilja och oredigerad närvaro. I bästa fall är den ett vittne. En ställföreträdande upplevelse. Ett generöst delgivande om ett tillstånd, en händelse.
Vi möter den med välvilja och hoppas på kärlek. Det är du som ser den som är laboratoriet. Det är du som framkallar fotot. Vad som framträder ur det dunkla rummet och växer i tydliga kontraster beror på vad du redan har i din camera. Du möblerar och hänger upp den efter fixeringen och ger den betydelse. Ser du ingenting finns det stor risk att den hamnar bland felexponeringar och visuellt skräp. Det blev inget möte. Om du ser dig själv kan det hända att du inte vill kännas vid just den vinkeln eller så jublar du och gläds åt ditt inre ideal.
Så vad finns då i fotograf, Paul Hansens bild? Årets fotograf i Alba 2019.
Den har följande vidhängande text:
Januari – Hej Livet! – Självklart har sex veckor gamla Michelle Olofsson ingen aning om hur lyckligt lottad hon är som har blivit född på Sachsska barnsjukhuset i Stockholm. Hennes mor Ruth och pappa Jakob är dock högst medvetna om och tacksamma över det faktum att svensk sjukvård är världens bästa när det gäller att ta hand om för tidigt födda barn. När Michelle föddes vägde hon mindre än ett kilo. Nu ska hon strax få komma hem.
Innan jag går vidare så vill jag bara ge några grundläggande filter genom vilket vi på ett organiserat och strukturerat sätt läser igenom bilden.
Tre frågor skapar grunden för den analytiska läsningen.
1. Vad har gjorts för att vi ska se den och uppleva den?
2. Vad är det som enkelt går att avläsa i form av tydliga tecken och text?
3. Vilka drömmar och mänskliga behov verkar bilden tala om?
Detta är ju ganska självklara frågor och är lätt att bära med sig i vardagsläsningen av alla bilder!
Tänkbara svar:
Ögat dras till ljus och rörelser. Kan vi förnimma andra sinnesupplevelser förstärks bildupplevelsen. Ljus är ju egentligen också färg och upplevs genom kontrasten, ljus – skugga . Färgkontraster som t.ex komplementfärger verkar stimulerande på ögat och pockar på uppmärksamhet.
Kontrast kan också ske i bildens rumsliga gestaltning. Bakom och framför.
I vår bild så har vi en tydlig kontrast mellan belyst och obelyst. Det finns i handens skärpa och förgrundens och bakgrundens oskärpa. En tydlig fokusering har skett. Det finns även en kontrast i färgkompositionen. Lila mot organisk umbra och guldockra. Dessa kontraster uppmuntrar ögat att vandra i bilden. Speciellt i djupled. Det är dessa små sackader (ögonrörelser) som är helt fundamentala för att vi ska få en upplevelse. Jämför med en smekning. Sinnena stimuleras. Fungerar inte den lilla fläcken på den bågformade textilen som en svag doftmarkör? Jag hör ett mycket svagt joller.
Ibland är bildens tecken lätta att hitta och läsa, som barnhanden i detta fall. Vi hamnar snart även med en utforskande blick på den glada nallen och bildtexten leder oss tydligt till sjukhusmiljö. Det kan ju även anas i sänggavel och andra lite tillfälligt återgivna och oskarpa bilddelar.
Handen är stark och uttrycker en slags förväntan. Något att gripa efter. Den känns frisk. Nallen sitter tröstande och vårdande med en öm och kärleksfull blick. Rummet är avskalat i mörker och inramas av skyddande tyger.
Om handen kunde tala kan du prova fler alternativ.
– Hjälp mig!
– Mamma jag klarade mej!
– Tack jag lever!
– En vinkning!
– Hej Livet! (Fotografen ger oss svaret i bildtexten).
Vi leder oss vidare till den tredje frågan. I komplexa och svårlästa bilder kan det vara svårt att hitta delar och symboler, metonymier och metaforer. Letar vi bland våra grundläggande behov så hittar vi oftast svaret. Mat, trygghet, kärlek, sex, en god människa. Inte sällan är det just brist på dessa som är en del av bildens attraktionskraft och budskap.
Vårt behov av trygghet är nästintill gränslöst. Bilden signalerar verkligen det.
Vi utsetts också för våra djupt vårdande instinkter och empati. Vem vill inte möta en sträckande hand? Give me high five! Vi klarade det!
Genom det till synes lite tillfälliga och vardagsofullständiga i kompositionen och nallens placering blir vi ställföreträdande vittnen och möter verkligen bilden som vän.
För några av oss ekar den gamla frälsarsången – I en sal på lasarettet där de vita sängar stå. Bildtexten låter oss dock förstå att denna lilla flicka inte kommer att färdas till himmelen. Tacka svensk sjukvård för detta!
Läsningen kunde sluta här. Så var sagan slut. Men som i många sagor väcks också frågor vad händer sedan.
Nu prövas vi i våra inre bilder. Hur är det? Har du en vän som dog i sjukhuskön? Satt du ett helt dygn på akuten och åkte sedan hem med en Alvedon. Ja det är nu vi lämnar bildens och språkens värld och träder in i den värld där det kan skava. Trots att vi kanske inte möttes helt fick jag dock med mig en referens till denna dröm och kanhända den både tröstar mej och ger mig lust att vandra vidare.
Ja läsningen av denna bild gick ju bra … vissa bilder vill vi nog helst läsa i grupp. Ta dej tid att stanna till ibland. Bli väckt, närma dej och se upp!
Det är inte många pixlar som försvinner. Det går inte nog påpeka hur snabbt en bild kan byta tonläge. I ett annat sammanhang med ny bildtext så blir världen en helt annan.
Är det propaganda eller personlig vy? Det är därför bilden är ett språk och bör läsas med samma inlevelse som en text.
