[190321] Från hisnande skapelseberättelse och lögners fortplantning till sagans elaka styvmödrar och kärlek som leder till döden. Det handlar om barnteater eller vad jag skulle kalla allåldersteater. Bättre start på dagen än en dos levande scenkonst med en entusiastisk barn- eller allålderspublik är svårtänkt. Ja, det är humorn och den komiska spelstilen som dominerar på Göteborgs barnteatrar efter allehanda koncept – från att göra fars av Romeo och Julia och panto av Snövit till att återanvända fabler och visor i olika former eller bearbeta existentiella frågor enligt devisingmetoden. Musiken har alltid en given plats.
Nej, det här är ingen rapport från någon premiär. Det är snarare ett bevis på livslängden hos den scenkonst som görs av fria teatergrupper. En produktion kan ligga på repertoaren i flera år för att turnera landet runt och någon gång spela på hemmascenen, om nu en sådan finns. Och det är där jag har gjort nedslag den senaste tiden för att fånga upp.
Det var från slutet av 1980-talet som det hände, att den ena fria teatergruppen efter den andra med barn som målgrupp bildades. Efter det att Nationalteatern brutit isen, så att säga, och några till som inte finns längre.
Det kan idag gå att rita ett trassligt mönster av färdvägar för inte bara Göteborgs utan hela landets teatergrupper som far runt med sina produktioner till skolor, förskolor, bibliotek m m. Teatergrupper med egna scener bjuder då och då på offentliga föreställningar på hemmaplan, som ger föräldrar och andra vuxna chans att se vad barnen ser med skolan eller gå på teater tillsammans med barn eller barnbarn. Nu görs det ju barnteater också på institutionsteatrarna, som Backa, Angered, även operan och inte minst av Regionteater Väst, den enda i landet med egen ensemble för att skapa dansföreställningar eller en mix av dans och teater med barn som målgrupp. Ett gott råd är att hålla ögonen öppna för de få offentliga föreställningar som ges på scenerna i Uddevalla eller Borås.
Utmed det så kallade teaterstråket i centrala Göteborg, om man går från Chapmans torg in mot centrum, finns en rad fria teatergrupper – dockteater Sesam, Masthuggsteatern, Hagateatern, Teater Jaguar och med en avstickare till Konstepidemin också den i år 30-årsjubilerande Big Wind, alla med sin egen särart.
Av dem som var med och bildade gruppen Big Wind är det ännu Ola Karlberg som håller i rodret och ständigt tycks havande med nya idéer av de mest skilda slag. Så har han också ett nätverk av skickliga dansare, musiker och skådespelare att engagera för olika uppsättningar. För detta jubileumsår har teatern tryckt upp ett häfte, som erbjuder inte mindre än 20-talet titlar på föreställningar, några för vuxna men de flesta för barn i olika åldrar.
På mina rundvandringar har jag lyckats fånga två av dessa, enmansshowen Sova Räv och sagan om Snövit, där tre skådespelare förvaltar inte mindre än åtta olika roller. De skapar inte minst en del komik bara runt själva klädbytena, som när en drottning i hast ska förvandla sig till prins och vice versa. Och den unga publiken blir redan inledningsvis skolad in i att agera bollplank med inövade onomatopoetiska ljud för händelser och repliker de gillar eller ogillar. Så mycket som sju dvärgar dyker inte upp. Däremot två män som kallar sig Sköna sjuan (övriga är på jobbet), som flyttat från stan till landet och en dag hittar Snövit sovandes i en av deras sängar. Ola Karlberg är fenomenal i rollen som husfrun Svea omväxlande med allt-i-allon Kluck, som är våldsamt förälskad i Snövit. Figurer som satts in för att stämma med de arketyper som ingår i den Commedia-tradition som fått benämningen engelsk panto. Roligt blir det men frågan uppstår varför sagans styvmödrar är så elaka. Sagan bygger ju på gamla vandringssägner och i en av Bröderna Grimms sagor är Snövits mamma inte en elak drottning utan bara en stackars fattig kvinna, vars tillvaro ljusnar när den goda dottern gifter sig med prinsen, som var förvandlad till björn av sagans enda och elaka dvärg, vilket avslöjades när björnen hade dödat dvärgen och förtrollningen bröts. Att Ola Karlberg skulle tröttna på att göra teater för barn är en ickefråga. Svaret blir ett leende: Finns det något bättre.
Sova Räv är förvisso en ”lurig” karlbergsk enmansshow, som bygger på material ur kända sagor, visor, fabler och dikter, inte minst av Gustav Fröding, allt tryfferat med den egna fantasin och rutinen. Om nu rutin är rätt ord för den nu medelålders man som, utan att ha tappat geisten, agerar så fullfjädrat artistiskt med förmåga att smitta publiken med lagom doser nyfikenhet, förvåning och spänning. Det är den direkta kommunikationen mellan scenen och barnen som gör den levande teatern så unik.
Om Big Wind samarbetat med komikern Åsa Gustafsson, senast som regissör för Snövit, så har Teater Jaguar anlitat Shakespearemarodören Lasse Beischer för att stöpa först en Hamlet och nu en Romeo och Julia i sitt numera välkända koncept, som väl också söker sina rötter i forna tiders Commedia-tradition men utvecklats till en alldeles egen spelstil. Skådespelarna Emil Klingvall, Torben Sigelius Kulin och Louise Juliusson, är vid det här laget väl förtrogna med detta konsekvent utåtagerande spelsätt och får publiken med på noterna.
Denna tragedi om kärlek mellan flicka och pojke från två fiendeläger har funnits på Teater Jaguars repertoar en längre tid och spelas ännu denna vecka på scenen i Göteborg. Om berättelsen i Shakespeares form har sitt ursprung i slutet av 1500-talet känns den idag farligt aktuell, då hedersbrott av liknande skäl har fått oroväckande spridning. Jag hade förmånen att få dela föreställningen med både pensionärer och högstadielever av olika åldrar och kulturella bakgrunder. Ingen svarade ja på frågan om de sett pjäsen i sin originalversion men sa sig gilla vad de sett. Det är också en intressantare uppsättning än den skojfriska Kabaré Jaguar på tema rädsla som jag tidigare sett.
Masthuggsteatern har i vår två-tre produktioner som turas om på den egna scenen, dels den alldeles fantastiska skapelseberättelsen Lite vatten med gurka av Johan Franzon, dels Bara nåt jag sa av Kristian Hallberg. Den senare kunde jag se vid en repetition, där den ena av skådespelarna, Helen Hansson, skolas in i rollen som den ena av två kompisar som hamnar i en lögnernas labyrint, som börjar med att en av dem stannat hemma från skolan som ”sjuk”. Det utvecklas till en serie av lögner som växer sig till allt värre lögner och där de två skådespelarna också får skifta om till lärare och pappa. Medspelare sedan tidigare är Åsa Bodin Karlsson.
I sin nya rollbesättning har pjäsen nypremiär i början av april. Kristian Hallberg har skrivit ännu en pjäs på tema lögner med titeln Vad vi ljuger om när vi ljuger om Italien med premiär 11 april. Under tiden spelas det sceniska konstverket Lite vatten med gurka på hemmascenen med sin hisnande beskrivning av ingenting mindre än livets uppkomst. Den pjäsen var en av de vinnande i Barnteaterakademins manustävling på temat vatten. På en scen prydd med grupper av olika sorters glas vandrar skådespelaren Tove Wiréen omkring och förklarar med inlevelse och ett fängslande kroppsspråk historien om livets uppkomst från en ynkans liten vattendroppe. Först senare får vi veta att glasen är placerade enligt himmelens stjärnbilder. Det är en föreställning som gjord för alla åldrar och som befäster teaterns unika pedagogiska förmåga och den naturvetenskapliga skapelseberättelsens trovärdighet en gång får alla.
Nyskrivet är det också hos Teater Sesam med inriktning på Puppertry Art, en blandning av dock- och skuggspelsteater. Maktens doft heter den och det är som vanligt Nasrin Barati som skapat. Det handlar om makt och maktmissbruk och ställer frågan om man har rätt att göra som man vill utan att ta hänsyn till omgivningen. En föreställning som jag ser fram emot att se när tillfälle ges.
