[190320] Sätten att uttrycka sig genom konsten mitt i tillvarons vedervärdigheter är oändliga, sådan konst har alltid skapats, måste skapas. Den aktuella tyska filmen Don’t look away ”handlar” om konsten, skulle man kunna säga. Den börjar på vandringsutställningen av Entartete Kunst (degenererad, urartad konst), när den är i Dresden 1937, där den passionerade unga kvinnan (som senare blir hospitaliserad, steriliserad och slutligen gasad pga sin läggning) visar de förnekade verken för sin lille systerson och senare ropar till honom, när ambulanspersonalen släpar bort henne: titta inte bort! eller kanske ännu hellre: blunda inte!
Det påbudet skall ledsaga pojken genom hela hans liv, ett konstnärsliv, först i DDR, sedan i Västtyskland.
Ja – och vad blir de regelbundna, man kunde säga reflexmässiga, reaktionerna på Lars von Triers filmkonst? ”Våldsdyrkan, perversioner, kvinnoförakt och bla, bla, bla…
Vi tycks inte ha kommit ett snäpp längre än Deutschland 1937, men nu skall jag försöka redogöra för, vad jag fick ut av The House That Jack Built. Den axlar ansvaret för samma ödesstämning som vilade över Melancholia från 2011 och påstår att vi är på väg mot undergången.
Jack befinner sig på ett sluttande plan, han kan inte stoppa det han har satt igång, vilket påminner en del om det Greta Thunberg i dessa dagar blivit världsberömd, beundrad och slutligen nobelprisnominerad för att påpeka!
Därför river han husen han bygger (han är arkitekt och ingenjör, ritaren bakom konstruktionerna han aldrig känner sig nöjd med), han driver med andra ord fram en tomhet, som till sist äter honom. En sådan inre tomhet leder ofta till missbruk av olika slag: onaturligt intag av droger, överdriven sexualitet, groteskt psykiskt och/eller fysiskt våld. Allt sådant vi är till övermått omgivna av, utan struktur, utan någon mening, utan att vi kan rå på det.
I vardagen uthärdar vi det, i konsten önskar många stöta bort det.
För Jack innebär det ett okontrollerat dödande av människor, också av dem som förespeglas stå honom nära. Av deras döda kroppar skall det visa sig att han bygger ett konstverk i fryshuset han förvarar dem i, ett demonstrativt porträtt av nutiden, genom vilket han ger sig själv en plats i historien. Ackompanjerat av Glenn Gould, känd för sitt beslutsamma, distinkta anslag.
I bilden han skapat drar man sig till minnes Ulrich Seidls Safari, en skildring av tyska turistjägare i Afrika och deras blick på bytet, som de kallade ”das Ding”, saken. Som sedermera kom att utgöra någon form av konst på deras väggar eller golv, efter att de forslats hem i form av jakttroféer. Men än mer påminner den om IS-soldaternas hantering av sina offer, avsågade huvuden satta på spett, lemlästade kroppar – det man helst inte vill bli påmind om, än mindre tvingas ta ställning till, när vi inom loppet av de närmaste månaderna skall ta oss an alla de förövare, som inte på långa vägar nått vad man kallar mogen ålder.
”Och ändå rör de sig.”
von Trier försummar inte grymhetens roll i konsten, inte heller sin konstnärliga medvetenhet om grymhetens redskap. Man kan nämna de återkommande bildcitaten från William Blakes skräckinjagande visioner inspirerade av Swedenborg. Han pekar på tröttheten över tidens nötta slagord, när Jack, likt Bob Dylan i Pennebakers Don’t look back, låter ett efter ett av packens tillfälliga textutsnitt falla till marken. Filmen själv beskriver en Dante-liknande färd mot avgrunden, Inferno, ledsagad av Bruno Ganz’ Verge, Vergilius.
Sverigeaktuella poeten Yang Lian, som helt konkret var dödgrävare under kulturrevolutionen i Kina, skriver så här i dikten ’Där havet stannar till’:
ingen dikt som inte är grym
kan fullborda ett samtal med poeten
Vid ett tidigare tillfälle formulerade jag några av huvudelementen i von Triers filmkonst och orsakerna till det motstånd den alltid rönt. För det handlar inte om något uppsökande av ondskan för ondskans skull. Det finns tvärtom en genomgående ljus vision i den. Tanken slog mig efter Antichrist (2009), att ett sådant verk kunde aldrig offentliggöras under en diktatur; en dylik samhällsordning tolererar inga djupa sanningar om människan. (Jag hittade dvd:n jag har i Algeriets muslimskt monumentala nordostliga stad Constantine. Det var den enda piratutgåva av en västerländsk film de hade i butiken, det var kanske titeln.)
Alltsedan ”Guldhjerte-trilogin” (Breaking the waves 1996, Idioterna 1998 och Dancer in the dark, 2000) har det bara blivit tydligare hur Trier bemödar sig om att skärskåda våra grundkänslor/motiv. Guldhjerte är sagan om godhetens lön, men Trier går längre. Han gör (inte minst) sina kvinnofigurer gudsnära, tätt knutna till skapelsens förutsättning: att kunna leva bortom, glömsk av jaget.
Vid ett tillfälle refererar han en utsaga om att människor med Downs syndrom (de uppträder i både serien Riket och i Idioterna) är sända till oss som änglar och i verkligheten lever flera av hans rollfigurer i det gränstillstånd Idioterna skildrar: den sköra linjen mellan när och fjärran.
För Bess (Breaking the waves) och Selma (Dancer in the dark) är det ett naturligt tillstånd, men för Karen i Idioterna och den sargade hustrun i Antichrist handlar det om två kvinnors gränslösa sorg över förlorade barn. Som driver dem till vanvett och vanvettiga – men inte osanna – handlingar. von Triers val av bilder och motiv är en fråga om prioritering och smak, men kan inte blandas samman med hans intention att lyfta fram värden av helhet, som vågar ett konsekvenstänkande vi sällan berör: betydelsen av gränslös kärlek, förmågan att hålla ord.
Selma dör för att hon vägrar svika ett förtroende, vilket betyder att hon inte kan försvara sig i rättegången som dömer henne till döden. Bess lever i enlighet med sin största talang, hennes förmåga till tro, och hon dör, inte av sjömännens misshandel, men i det ögonblick hon upplever att hennes offer varit förgäves, att hennes man ändå inte tillfrisknat.
När han mirakulöst reser sig upp efter hennes död, och går, ringer de tidigare förbjudna kyrkklockorna ut filmen – det är en sagolik scen, nära knuten till den musik som för Bess liksom för Selma representerar det älskansvärda i livet. Rock och musical mot despotisk inskränkthet och provinsialism – glöm inte att von Trier vuxit upp i Danmark och som så många andra hållit på att kvävas där.
Det är klart att von Triers filmer väcker upprörda känslor. Jag blir också upprörd. Det är lite som med Eric Rohmers katolska moraliteter på sextiotalet. Det är besvärligt att behöva tala om det man inte brukar tala om. Det är förståeligt.
Men att bortse från vad hans filmer handlar om och med vilket ljus han söker möta de svårigheter han erfar framstår som en ofattbar blindhet i mina ögon.
I Antichrist vände von Trier tillbaka till det mörker i vilket tåget fraktade oss genom Europa (1991), då som nu. Där Kate sade, att hon var varulv om natten och människa på dagen. Något av detta kommer tillbaka i den skuldmedvetna hustrun, vars sexuella extas indirekt drabbade hennes barn. Den sorgen gör henne monstruös.
Man kan naturligtvis säga att det är fel.
Men vad skall det tjäna till?
Bättre då att kunna förstå, också vad den nya filmen handlar om, The House That Jack Built, för att om möjligt slippa tvingas bebo det. För Jack var tvungen att bygga det här huset, det är förutsättningen hela filmen ”bygger” på, något man inte skall bortse från.
