[190319] Nog är det show alltid! Den koreografiska uppfinningsförmågan tycks outsinlig, den kroppsliga förmågan närmast gränslös, så ock den scenografiska, musiken inte att förglömma. Det är en spontan reaktion från världspremiären på två nya dansverk på Göteborgsoperan. En säregen helafton med en makalös dansensensemble.
Det börjar dystopiskt för att övergå i lekfullhet. Kontrasten mellan Marina Mascarells verk Valley och Hofesh Shechters verk Contemporary Dance gör kvällen till en konstnärligt rik och känsloladdad upplevelse, som går från individuella duster till kollektiv sammanhållning. Med våldsamma skiftningar i stämningslägen och fysiska utmaningar såväl enskilt som i grupp gestaltas olika existentiella strategier. En känsla av undergång ger sig till känna redan i det kraftfulla musikstycke av Ben Frost som inleder Valley. Det konstfulla ljusspelet blir stundom sakralt.
Scenografen Ludmila Rodrigues tycks inspirerad av den gamla japanska vikkonsten origami till den scenografi som är en avgörande del i verket Valley. Rodrigues, som också är arkitekt, har tagit rejäl plats på scenen och utifrån stora ark av ett sorts kraftigt, vikbart kartongmaterial skapat något som till en början mest liknar ett tältläger, som alltmer ger sken av ett flykting- eller evakueringsläger. Läser man programmet förstår man att avsikten är ett läger för rebeller. Den egna fantasin får här spelrum. Dansarna uppenbarar sig till en början, så som jag uppfattade det, likt förskrämda varelser, människa eller djur, krypandes ut ur de här ”tälten”, konstruerade så att de går att vika, likt origami, till nya former och funktioner. Det ställer enorma krav på dansarna. Förutom att bemästra Mascarells extrema koreografi rent fysiskt, akrobatiskt, och därtill gestalta olika tillstånd och sinnesstämningar ska dansarna samtidigt hantera dessa stora vikbara ark.
Valley är ett verk med fokus på individuella framträdanden, där elva dansare emellanåt kan bli stående som publik till den tolfte. Någon gång sluter de sig alla samman till ett böljande helt men sprider sig sedan åter åt olika håll. Att få till en handlingskraftig helhet av de olika individerna tycks inte ha någon framgång. Valley är en spännande mental och figurativ rebus att utforska. Och det är svårt att ha något att sätta emot påståendet att Göteborg har en världsunik dansensemble.
Hofesh Shechter är en av de israeliska dansare/koreografer som också gjort sig ett namn i världen. Han dansade till en början med Ohad Naharin och Batsheva Dance Company men övergick till koreografi sedan han år 2000 flyttat till London. Rötterna i den israeliska folkdansen gör sig dock märkbara i det nu aktuella verket Contemporary Dance, men också i den judiska humorn. Verket bygger, till skillnad från Mascarells, på den kollektiva kraften och sammanhållningen. Den koreografiska styrkan ligger här i effekten av femton dansares armar och händer i följsamma stundom militanta rörelser. Shechters egen musik på huvudsakligen slagverk ger kraft åt uttrycken. Från och till möter vi dansarna i ett motljus som får det hela att likna skuggteater. Det är mycket effektfullt. Vad en ljusdesign med dagens teknik kan åstadkomma tar Tom Visser medvetet till vara. Det är ett verk som leker sig fram, indelat i fem korta akter, Part I till Part V, var och en med en egen rubrik. Enligt programmet ska verket vara totalt 43 minuter. Jag glömde kolla klockan under min leende applåd, men det ger varje del knappt nio minuter. Part II heter till exempel ”A creative collapsation of the sensation” där en av dansarna bryter sig ur gruppen och företar en mer aggressiv dans. Titlarna på de två följande delarna är ”I hope you recognize this” och ”contemporary dance”, båda präglade av traditionella folkdansmönster och vidare av olika igenkännbara vägar som dansen tagit för att kulminera i en sista odisciplinerad del, lätt ironiskt ackompanjerad av Frank Sinatras röst sjungandes sin klassiska ”My way”, vilket får skrattet att lossna. Det hela är både medvetet och roligt gjort och lättar upp tungsinnet från den fantastiska föregångaren Valley. Två sinsemellan kompletterande verk av stor konstnärlig halt.
