[190315] När Göteborgsoperan i en konsertversion sätter upp Fritiofs saga av Elfrida Andrée med Selma Lagerlöfs textarbete efter Esaias Tegnérs opus som grund, är det enligt principen low-budget.
Varje sceniskt arrangemang uteblir, scenografin kunde inte vara mer sparsmakad i form av tio belysta rektanglar, en bakgrund som ramar in, men också låser, sångarna. Det enda överraskande som sker är, att en av solisterna råkar tappa sina papper på golvet vid ett tillfälle. Ett ögonblick av liv i något som krävt helt andra insatser för att motivera sin existens på scenen.
Kören sitter uppradad och svartklädd i bakgrunden, som inhyrda metoo:are från förra årets Guldbagge-gala och ser ut som om de har dåligt samvete för någonting.
Hur mycket bättre hade det inte varit om man under dessa omständigheter valt att avstå från varje iakttagbart arrangemang, givit sångare och kör en viss rörelsefrihet på scenen för att få luft omkring sina prestationer?
Operan Fritiofs Saga är ett monotont verk byggt på ett svagt libretto, vilket Göran Gademan inte försummade att påpeka redan under introduktionen till föreställningen: att dramatiken inte var en genre som föll sig naturlig för Lagerlöf. Och till själva temat: i den mån Selma Lagerlöf alls intresserade sig för längtan man och kvinna emellan kunde hon i sina romaner bygga ut relationerna i en mystik få kan undgås att fascineras av, formulerat i ett språk hon behärskade till fulländning.
I det här fallet går utbytet mellan Fritiof och Ingeborg på tomgång. Det vilar något hjälplöst över hela verket och det saknar temperament, hur väl än sångarna förvaltar sitt material. I pausen är det flera som har lämnat föreställningen och när de tre långa timmar den varar nalkas slutet tänds en mindre stjärnhimmel av mobiltelefoner för att se efter hur mycket som återstår. I vanliga fall skulle man bli vansinnig av ett sådant beteende, nu måste man konstatera det.
Fritiofs saga hade svårigheter redan från början och har blivit liggande sedan dess. Nu uppförs det för första gången i sin helhet men jag tror det varit en god idé att ge det en något ambitiösare inramning i form av en djärvare (inte nödvändigtvis dyrare) scenografi och någon form av scenisk, om inte direkt aktion, så åtminstone rörelse. En Anna Pettersson eller en Frida Röhl kunde gjutit liv i det gamla versdramat, som det just skett i Förbjuden ingång (om Victoria Benedictsson i regi av Anna Pettersson) på Stadsteatern eller med Jane Eyre på Folkteatern (i regi av Ragna Wei). Med fyrverkerier av känslor och reflektioner som resultat.
Det är bara ett par impulser, en mängd andra möjligheter vore tänkbara. Det hade inte varit otänkbart att lägga in stycken av Andrées orgelverk i processen. Jag har givit mig tid att lyssna till deras rörlighet och melodikonst, ibland i folkviseton, långt mer urskiljbar än i orkesterkompositionen till Fritiofs Saga. Momentan ömtålighet, som vattenvirvlar i en å, förbyts i högsta potens, ibland i proper fullskalighet, andra gånger kesande runt som en nyutsläppt kalv. Hennes uttryck är säreget visionärt och söker sig mot det sfäriska.
I ögonblicket blir man mest medveten om, hur mycket viktigare för varje förnyelse det vore att arbeta mot nyskrivna verk, vore det av kvinna eller man. För är det något man blir medveten om efter att ha upplevt denna 8:e mars-föreställning/manifestation så är det, att motsättningstankegångarna omkring genus nått vägs ände.
Det underminerar bedömningsförmågan, vilket man blir uppmärksam på, även i Landsmodern, en film om Moa Martinson av Mai Wechselmann, där Ebba Witt-Brattström medverkar. Filmen ger en utomordentlig skildring av ett enastående mänskligt och litterärt öde – men att det skall det användas till att förlöjliga hennes make Harry, såväl för hans umgänge (5 Unga), hans litteratur som hans Nobelpris är svårt att smälta. Dock inte hans självmord, som lämnas utan kommentarer, i sig anmärkningsvärt.
Det rullar på det här. Under glåpordet ’kulturmannen’ avfärdas en självkritisk, undersökande författare som Karl Ove Knausgård, utan att uppmärksamma, att den genre han använder sig av är samma ’bekännelselitteratur’ genom vilken man på 1970-talet namngav kvinnliga författarskap som Maja Ekelöfs, Agneta Klingspors eller Kerstin Thorvalls. Brattströms tro att hon höjde Martinson genom att kalla henne ’modernist’ var aldrig särskilt lyckad. Inte bara är modernismen alltför för mångfaldig för att kunna ges som allmän utsaga, det är faktiskt ingenting i Martinsons skrivstil som kan hänföras dit, snarare kunde man förstå henne som brutal realist.
I nämnda introduktion till föreställningen ger Eva Öhrström, Lisbeth Stenberg och Rut Pergament, med operans dramaturg Gademan som moderator, intressanta informationer till föreställningens båda upphovskvinnor, men i den form Ebba Witt-Brattström lägger ut texten möter vi en könsfientlighet man måste lägga åt sidan. Hon talar om hur tidens kapabla kvinnor fick Strindberg att ”darra i kalsongerna” – är det ett bra sätt att uttrycka sig på? Sanningen var ju, att tiden omkring förra århundradeskiftet fick alla att darra i de våldsamma omvälvningar det moderna genombrottet innebar, med eller mot deras vilja.
I Kvinnornas Litteraturhistoria del 2 skrev jag om förhållandet mellan Elin Wägner och Sigfrid Siwertz som ett exempel på just det. Vi står fortfarande och darrar, men Brattström har förvandlat vibrationerna till en bitterhet gjuten i betong, när hon som ett argument för Lagerlöfs sätt att skildra Fritiofs mörker menar att hon ville visa ”att även mannen är utvecklingsbar” och får med sig ett par skratt på det kontot.
Hur hade det låtit om hon i stället för ’mannen’ sagt ’kvinnan, samen, afrikanen…’ – det är ett radikalt feltänkt och föranleder en att gå tillbaka till några stycken i Virginia Woolfs Ett eget rum, där hon skriver att
”det är tydligt att hennes sinne ingalunda har ’förtärt alla hinder och råkat i glöd’. Tvärtom är det plågat och förvirrat av hat och agg ”,
varefter hon fortsätter längre fram, att
”det är fördärvligt för den som skriver, att tänka på sitt kön. Det är fördärvligt att blott vara man eller kvinna; man måste vara kvinnlig–manlig eller manlig–kvinnlig. Det är fördärvligt för en kvinna, att betona något slags missförhållande, att ens tala i rättvis sak, att på något sätt medvetet tala som kvinna.”
Eller som Helene Schjerfbeck skev till sin vän och kollega Einar Reuter: ”Komma fram för att man är kvinna – så osympatiskt!”
Ett intressant spänningsfält mellan Stadsteatern och Göteborgsoperan i det göteborgska kulturlandskapet för närvarande: på det ena stället är Brattström gjord till åtlöje, på det andra inkallad som expert – där hon visar sig klara av den roll som tilldelats henne på teatern alldeles på egen hand! Sedd i det perspektivet undgår inte Operans lansering av Fritiofs Saga att framstå som ett stycke propaganda, där såväl man som kvinna är tvångsinlagda för att ställa sig bakom, tycka om.
Det är ett åliggande jag inte går med på och kommer på mig med att sitta och tänka på helt andra kvinnliga musiker under föreställningens gång. Janis Joplin, men mest av allt på det jag lärde mig av min italienska sånglärare i Rom, Giovanna Marini, som förenade sina klassiska kunskaper (utbildad i gitarr för Andrés Segovia) med intresset för den italienska folkmusiken, inte minst den syditalienska, med sina dragningar till ogenomskådliga, utomordentligt svårsjungna afrikanska, för oss omedelbart okända harmonier. Det råder ingen sådan brist på framträdande kvinnliga musiker, varav Elfrida Andrée utan tvekan är en, att vi skall behöva försvara den kvinnliga originaliteten mot påståenden som inte ens längre gör sig hörda.
Som det heter på italienska: Avanti!
