[190308] Återigen blir det 8 mars. I det råkalla duggregnet mellan tunnelbana och arbetsplats ställer jag mig frågan hur pass långt jämställdheten nått? Finns skäl att jubla eller grymta, peppa eller deppa? Eller bara traska på?
För framför mig i det gråkalla duggregnet går en strid ström av universitetsstuderande. Merparten av dem är kvinnor, vilket är fullt i linje med de senaste årens statistik som gör gällande att närmare 60 procent av alla högskolestudenter är kvinnor. En tendens som syns över hela världen, men mest av allt i Norden.
I sammanhanget talas det ofta om duktiga flickor. Om att framtiden tillhör den flitiga flickan mer än den busiga pojken, om vi nu alls ska idissla dessa vältuggade klichéer.
Det sägs att dagens globaliserade kunskapssamhälle gynnar studieflit, anpassningsbarhet och flexibilitet, beteende som oftare tillhör kvinnor än män. Det sägs att kvinnor rör sig framåt mot möjligheterna, medan män ofta blir kvar. Blir kvar i bruksorter och rostbälten, trots att möjligheterna finns någon annanstans.
Två tydliga berättelser om detta kom under våren 2017. Först Birgitta Ohlssons Duktiga flickors revansch, en bok som ville uppvärdera den duktiga flickan och göra henne till feminismens nyckelspelare i dagens föränderliga värld. Sedan kom Fördel kvinna av Emma Leijnse, där de välutbildade kvinnorna i medelklassen såg som kunskapssamhällets vinnare.
Men är det så enkelt – att hög utbildning automatiskt ger förändrade positioner i samhället? Om vi går till Världsbankens purfärska rapport Women, Business and the Law lär det dröja än till 2073 innan vi uppnått fullständig jämställdhet, världen över. Och de globala variationerna är stora, enligt rapporten. Bäst går det i sex länder – Belgien, Danmark, Frankrike, Litauen, Luxemburg och Sverige. Här är den strukturella jämställdheten 100 procent utifrån ett antal undersökta parametrar inom arbetsmarknad och ägande. Sämst går det för Nordafrika och Mellanöstern där motsvarande siffra ligger på endast 47,37 procent.
Så kanske blir det lite pepp, mitt i det råkalla regnet på vägen mellan tunnelbanan och arbetsplatsen. Men är det verkligen så enkelt?
För hur kommer det sig att vi under nästan hundra år aldrig haft en kvinnlig statsminister och att toppkandidaterna till denna post under det senaste valet hette Stefan, Ulf och Jimmie?
Hur kommer det sig att över 60 procent av alla högskolestuderande är kvinnor, medan endast en tredjedel av professorerna är män?
Varför är det fortfarande så att börsbolagen endast har 6,5 procent kvinnliga styrelseordförande och 7,6 procent kvinnor som VD, enligt SCB-statistik från 2017?
Hur kommer det sig att Svenska Akademiens enda kvinnliga ständiga sekreterare nu har trängts undan och att den manliga ledarparaden sedan slutet av 1700-tal återigen är återställd? För visst har vi fått fler kvinnliga ledamöter i ledande och styrande församlingar, vilket syns på genomsnittet, men sällan sitter kvinnor i toppen.
Så frågan är alltjämt i vilken utsträckning flit lönar sig. Om kvinnors starka genomsnittliga övertag inom utbildningsystemet – med betydligt högre betyg och högre andel examina – kommer att utjämna snedfördelningar eller om att toppskikten i att i allt väsentligt kommer att fortsätta att befolkas av män, även i framtiden. Allt i linje med de teorier som menar att maktens män tenderar att belöna dem som liknar dem själva, alltså andra män med liknande tankegångar och kännetecken.
