[190308] Kan man sammanfatta ett liv på knappa femtio sidor? Kan man sammanfatta sitt eget liv på så kort utrymme? Jag är benägen att svara ja på den frågan efter att ha läst Agota Kristofs självbiografiska Analfabeten, som publicerades 2004 i original och som nu kommit ut på svenska tillsammans med hennes romantrilogi (Den stora skrivboken/Beviset/Den tredje lögnen), samtliga i översättning av Marianne Tufvesson.
På dessa knappa femtio sidor koncentrerar och förädlar Kristof sitt liv från barn- och fattigdomens tid i Ungern. Genom flykten från landet under Ungernrevolten 1956, och det liv hon levde i Schweiz, i Neuchâtel där hon dog 2011. Hur hon redan som fyraåring ständigt läste allt hon kom över; dagstidningar, skolböcker, affischer, papperslappar hon hittat på gatan, matlagningsrecept, barnböcker ”Jag är fyra år. Kriget har just börjat.”
Kriget är Andra världskriget. De bor ”i en liten by utan järnvägsstation där det heller inte finns el, rinnande vatten eller telefon.” Fadern var byns ende skollärare, medan modern var hemma med barnen, Agota och de tre syskonen. När hon hade gjort något modern inte gillade blir det ”bestraffning”, den något styvnackade dottern blir skickad till fadern där i klassrummet. Hon anmäler sig och anvisas en plats längst bak där och får en bok att läsa. Straffet blir på det viset snarare det motsatta. För allt hennes läsande ses ju inte med särskilt blida ögon av omgivningen. Flickan sågs som lat och arrogant, detta eviga läsande kunde väl inte vara bra. Det fanns väl vettigare saker att ägna sin tid åt.
Det är frestande att leta trådar och kopplingar till romanerna. Jag väljer att låta bli, försöker läsa ”fristående” även om det inte alltid är lätt.
Agota har ett nära förhållande till framförallt sin storebro Yano. Men hennes starka vurm för att berätta historier ställer ibland till det. Som när hon för den yngre brodern Tila påstår att han inte är hennes köttslige bror utan ett ”hittebarn”. En ”bestraffning” är att vänta.
Fjorton år gammal flyttar Agota till ett internat, som är ett ”… mellanting mellan kasern och kloster, mellan barnhem och uppfostringsanstalt.” Hon vantrivs, svälter nästan på grund av den undermåliga och snålt tilltagna maten, och hon gråter över allt förlorat. Men här börjar Agota Kristof också att skriva, först dagbok, och senare dikter. För att tjäna lite pengar ger Agota och några väninnor föreställningar för sina internatkamrater som de spelar upp på rasterna. De gör sketcher, bland annat med imitationer av lärarna. Här finns en liten koppling till romanerna, där bröderna Claus och Lucas uppträder på krogarna i barndomsstaden.
En annan, mycket tydlig, koppling till romanerna är det politiska, hur det sovjetiska systemet styr och påverkar det mesta. 1953 dör Stalin men ingenting blir bättre med det. Vid Ungernupproret flyr Agota med man och fyramånaders dotter först till Österrike och senare Schweiz där de stannade för gott
”I Ungern lämnade jag kvar min hemliga dagbok och mina första dikter. Där lämnade jag kvar mina bröder och mina föräldrar utan att meddela dem, utan att säga farväl eller adjö. Men det jag framför allt slutgiltigt förlorade den där dagen i slutet av november 1956 var känslan av att tillhöra ett folk.”
Och det är rimligen den känslan hon på olika sätt förmedlar i romantrilogin. Det är också den känslan Agota Kristof aldrig kom ur och som hon delar med miljontals människor som flytt sina hemländer, familj, vänner och bekanta, sina kulturer och sina språk. Författaren förmedlar de svårigheter man kan ställas inför när man kommer till ett nytt land, och det framställs knappast som en ”dans på rosor”.
Den litteratur hon senare bli känd och erkänd för (hon börjar som dramatiker) skriver hon på det främmande och nya språket
”Jag har inte valt det här språket. Det har påtvingats mig av ödet, av slumpen, av omständigheterna.
Att skriva på franska är något jag måste. Det är en utmaning.
En analfabets utmaning.”
