[190306] Nyss inträffade fettisdagen, eller semmeldagen som den också kallas. Konditorier fylldes av pösiga bullar, medier av semmelrecensioner och på radion pratade måltidsforskare och antropologer om semlor. Även privatdetektiv Ture Sventon hamnade i fokus, världslitteraturens främste semmelätare. Eller så nämndes den fatalt matglade semmelkungen Adolf Fredrik, monarken som enligt legenden åt ihjäl sig på just semlor – eller hetvägg – i slutet på 1700-talet.
Så, vad betyder egentligen semlan idag – bortom gräddklickar på näsan och pudersocker på händerna? Enklast uttryckt är det en bulle, som existerar i olika kulturella variationer och som äts strax innan fastan träder in. Därav det alternativa namnet fastlagsbulle. I länder med katolsk kulturtradition äter man inte bara godsaker, utan håller också karneval. Kanske mest känt i Rio de Janeiro eller Mardi Gras i New Orleans.
Det dansas, spexas och skojas ända in i kaklet. För dagen efter – på askondagen – inleds nämligen fastan som vara i hela 40 dagar fram till Påsk. Dags att lägga undan köttet och köttsligheten, alltså, vilket ordet karneval innebär.
Hur går det då med fastan här uppe i Norden? Det har ju trots allt gått över 500 år sedan reformationen. Man kan tänka sig att religiöst färgade ritualer sedan länge har bleknat bort i dagens hypersekulariserade Sverige.
Nja, inte riktigt. För vrider man på perspektivet en smula finner man att det fastas mer än någonsin i dagens multikulturella Sverige. Men inte allmänt, utan främst bland de ökande antalet katoliker och muslimer, två expanderande världsreligioner där fastan spelar en central roll. På latin heter det quadragesima och på arabiska blir det som bekant ramadan.
Katolicism och islam, två skilda trosinriktningar förvisso, men inom båda bygger fastan på att avstå från något som ingår i vårt viktigaste primärbehov – att äta. Men det handlar inte om att svälta, utan om att medvetet avstå från något i gemenskap. Tanken är att avhållsamheten skärper och riktar våra tankar på icke-värdsliga ting. Sådant som självförbättring, altruism och tacksamhet. Först när vi riktigt avstår eller saknar något blir det tydligt vad vi har eller har haft. Därav tacksamheten.
I en konsumistisk och narcissistisk kultur som dagens kan avhållsamhet tyckas konstigt och rent av dumt. För vem vill inte njuta av livet medan det pågår, nu när levnadsstandarden är på topp och konsumtionen både ett fritidsnöje och en central identitetsmarkör.
Men dieter då – är inte det en form av fasta? Jo, visst finns här beröringspunkter, inte minst att man drar ner på sitt ätande. Men syftena skiljer sig radikalt åt. För dieter handlar i de flesta fall om att bli snyggare, om strävan mot vissa givna kroppsideal och att därmed höja sin attraktivitet och ”personliga varumärke.” Motorn är egoism och narcissism, en ledstjärna i dagens globala konsumtionssamhälle. Behov som ständigt ska tillfredsställas och egon som oupphörligen ska gödas.
Med fastan – som den en gång uppstod – förutsätts det finnas något religiöst, eller åtminstone andligt. Avhållsamheten ska ge plats åt något annat, något viktigare, djupare och större. Något som överskrider oss som enskilda individer. Något som visar att vi har ett ansvar för dagens och framtidens medmänniskor.
Så med dagens klimatkris kanske den ideologiska kärnan i fastan kommer tillbaka, fast i uppdaterad version. Fasta 2.0. Kanske slutar vi att äta kött, köra bil eller slösurfa under en period. På så sätt värnar vi om klimatet och frigör tid för att umgås med nära och kära. Men först blir det nog en semla…
