[190305] Om man skall försöka fånga Robert Jakobsson som artist måste man gå via känslan. Han är nästan hänsynslöst intuitiv och förankrar varje projekt i en upplevelse, något han iakttagit och därefter bearbetat tills han hittat en adekvat konstnärlig form för detta något. Därigenom har han nått fram till en charmerande impulsiv scenkonst, något oförväget och fullständigt oakademiskt i attacken, något i närvarande konstliv ovanligt, där t o m bildkonsten påtvingats verbal motivation för att vinna existensberättigande.
Dessutom har han regelbundet gjort hemvisten, Tokalynga Teaterakademi i Gunnarp, Halland, till ett centrum för både seminarier och festivaler, närmast 27-28/4 under temat Konst om ondska. Denna innehållsrikedom kan få huset, ett riktigt fult hus på svenska landsbygden beklätt med grådaskiga eternitskivor, att skimra som var det av guld – som var det ett slott!
1917 – när klockorna stannade är en ögonblicksbild av ryska revolutionen som i föreställningen hålls levande i en enskilds minne, i det här fallet också ett judiskt minne. Judendomens roll i den ryska omvälvningen har sin egen historia, här används den som en accent och en lokalfärg.
Det är, sitt allvarliga ämne till trots, en lekfull föreställning med Robert Jakobsson som enda aktör. Den myllrar av infall från scenografen Åsa Lieberaths sida: hon använder sig av och bemålar alla de geografiska former som Friedrich Froebels (uppfinnaren av tyska Kindergarten) använde som bas, grundformer av cirkeln, triangeln, fyrkanten och spiran, former som spelade roll i de konstnärliga experiment som var ett stort och viktigt inslag under den unga Sovjet-statens tjugotal. (Det gjorde de även för legendariske 1900-talsarkitekten Frank Lloyd Wright från Wisconsin.)
Från börjande extremt frigörande för egensinniga medvetanden förbyttes andan snart i grym förföljelse, förvisning och död – inget samhälle för Robert Jakobsson med vänner och så tar också revolutionens hjältar gestalt i läskiga kranier, kort sagt dödskallar, när de sätts på plats på karusellen som skall föreställa tiden.
(En gång besökte jag i Moskva en äldre kvinna vid namn Tanja Tretyakova, dotter till Sergej Tretyakov, författare och nära vän till symbolerna för det ryska tjugotalet, män som Vladimir Majakovskij, Vsevolod Meyerhold. Hon var ingenjör och delade numera en våning nära den italienska ambassaden med en grupp prostituerade. I ett litet vitrinskåp hade hon ett par foton: ett på Majakovskij, ett på Humphrey Bogart. Mer behöver inte sägas. Denna kvinna hade att berätta vitalitetens och oberoendets 20-tal, följt av skräckens 30-tal, vilket inte bara drabbat hennes far utan hela deras familj och hon drog med mig ut till föreställningar i den teatrala undergrounden av i dag, en teater av outsiders, regissörer relegerade från teaterskolan, detta inträffade i början av 1990-talet.)
Det är emellertid inte den ryska konst- eller teaterhistorien som står i centrum i Teater Albatross föreställning, utan det gemensamma sökandet efter allt det som vidgar livsrummet. Här finns inte plats för den oändliga diskussionen ’hur gick det sen’ utan det är en föreställning om just ögonblicket i egenskap av en epifani, en gudomlig uppenbarelse, där den förbehållslösa förväntan inför framtiden som hör barnet till kommer till uttryck.
Vilket Ulrika Knutson, som vid premiärkvällen var inbjuden samtalspartner efter föreställningen, uppmärksamt påpekade: den stora karusell som dominerar scenrummet liknar mest av allt en utsliten lekpark i dagens Moskva, lika nött, lika oskön till sin fason men ack så användbar i en scenbild som i allt övrigt prunkar av fantasi och färg, död eller levande.
Många är exemplen på försök att förstå och förklara Sovjetunionens olyckliga utveckling, många de klaustrofobiska upplevelserna av att ha blivit fångad där, John Reeds och Emma Goldmans, den danske medlem av kommunistpartiet, som inte fick hjälp att återvända av sina kamrater i Köpenhamn, då de fruktade att sanningen skulle få den danska arbetarklassen att tappa modet.
Vilket även var Sartres argument för att ligga lågt i Sovjetkritiken, vilket fick Albert Camus att bryta med honom och skriva Människans revolt.
I min del av lundavänstern tog vi oss grundligt an problemen på sextiotalet, i utvecklandet av det jag kallat en ’antikommunism från vänster’. Senare, och mer avgörande, tog sig kretsen i den italienska dagstidningen Il Manifesto, en utbrytargrupp ur det eurokommunistiska partiet PCI, an ämnet i två stora seminarier i Milano i början av 1980-talet betitlade ’Den reellt existerande socialismen’. De fick sin tyngd genom att dessa människor, i glasnosttiden som rådde, alla hade vidlyftiga personliga och konkreta erfarenheter av en historia, som nog aldrig kan upphöra att fascinera.
Som fortfarande kan bli teater här och nu, som fortfarande sätter avtryck utan att vare sig kunna eller behöva förklara allting, en teater utan beräkning, utan begränsning.
Ett innehållsrikt programblad gör noga reda för den historiesyn som ligger bakom föreställningen, de studier den bygger på. Det finns ingen naivitet i den blick man använder sig av, bara en befriande brist på cynism.
