[190301] Man blir liksom lite vimmelkantig. Ibland är bröderna två och tvillingar, ibland är det bara en. Ena stunden heter Claus Lucas, i nästa Lucas Claus, senare heter Claus (eller om det är Lucas) Klaus med K. Berättelserna börjar ständigt om på nytt och man ”går på dem” lika naturligt varje gång. Vad är det här!?
För att börja i det mer greppbara kan vi konstatera att det hela handlar om en romantrilogi skriven av den i Ungern födda Agota Kristof. Hon föddes 1935 i byn Csikvand och flydde med sin man och fyramånaders dotter till Schweiz vid Ungernrevolten 1956. De kom till Neuchâtel där Kristof verkade och levde fram till sin död 2011. Trilogin, som består av Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen och som publicerades 1985, 1987, 1991. Den första delen översattes till svenska då men kommer nu i nyöversättning tillsammans med de andra delarna/romanerna. Översättningen är ytterst flyhänt och stilsäkert exekverad av Marianne Tufvesson, för Wahlström & Widstrand.
Man anar genom läsningens gång att romanernas berättelser förmodligen utgår från Kristofs egna erfarenheter av flykt, av att leva i exil med allt vad det kan innebära; lära ett nytt språk, ny kultur och sociala koder, et cetera. Men det handlar även om död, sorg och svek och ensamhet. Ungerskan Kristof skrev sina böcker på det nya språket franska, det började med dikter och dramatik för att fortsätta med romaner.
Det hela utspelar sig i ett anonymt land som hamnar i krig, vinnarna tar över landet och styr det med absolut järnhand. Kopplingar till Ungern och Sovjetunionen, och det Östeuropa det stora landet påverkade under mångtalet år känns självklara. Den politiska sociala kontrollen medels ett effektivt angiverimaskineri, folk som interneras, dödas, eller ”försvinner”
”Längre fram får vi en egen armé och regering igen, men det är våra befriare som styr både armé och regering. Deras flagga vajar över alla offentliga byggnader. Bilden av deras ledare finns uppsatt överallt. De lär oss sina sånger och danser, de kör sina filmer på våra biografer. I skolorna är våra befriares språk obligatoriskt och alla främmande språk förbjudna.”
Hur refererar man något som hela tiden byter förlopp, som är så kalejdoskopiskt eller labyrintiskt berättat? Det börjar hur som helst med att modern inte längre kan och vågar vara kvar i den Stora staden när bomberna haglar alltmer intensivt. Hon tar sina tvillingpojkar Lucas och Claus och beger sig till den Lilla staden där hennes egen mor bor. Problemet är bara att de inte setts på länge och barnens mormor är bittert sarkastisk över att dottern inte varit i kontakt på många år, nu passar det minsann att lämna över sina horungar. Ja, den gamla är av det mer udda och vulgära slaget och gör direkt klart för barnen att om de skall äta måste de förtjäna maten, och allt annat de behöver. Följaktligen får de trots sina unga år (4–6) omgående hjälpa till med djur och grödor som säljs på torget och är det man lever av
” Mormor tvättar sig aldrig. När hon ätit eller druckit torkar hon sig om munnen med snibben på sitt huckle. Hon har inga underbyxor på sig. När hon blir kissnödig stannar hon bara till, skrevar med benen och pinkar på stället under kjolarna. Inomhus gör hon förstås inte så.”
Bröderna lever tätt tillsammans, de stretar på och försvarar sig så gott det går mot mormoderns och omgivningens påhopp. För att klara av det hårda livet tränar de sig i diverse förmågor. I perioder övar de sig på att härdas både kroppsligt och mentalt, på att stå ut med trakasserier och fysiskt våld, och jag tänker på performancekonstnären Marina Abramovic vars memoarer, Gå genom väggar, jag nyligen läst. Hur man faktiskt kan träna sig i att uthärda kyla och värme, hunger och fysisk såväl som psykiskt smärta. Det är exakt det som tvillingarna ägnar sig åt, och det som människor som lever i krig och annat jävelskap rimligen måste kunna hantera för att överleva. Mycket i berättelserna vill visa på just hur krig och dylika påfrestningar påverkar och förändrar oss människor. När man lever under dessa förnedrande förutsättningar, vem blir man då? Vem tvingas man att bli?
Bröderna träffar under sina år hos mormodern en rad profilerade personer där i den lilla stadens utkant, alldeles vid gränsen mot ett grannland. De träffar bland annat Harläppen, Desertören, Officeren, Prästen och Prästens hushållerska som de har olika former av relationer med.
Fadern är inte närvarande i pojkarnas liv, han sägs sitta som krigsfånge. Men en dag dyker han överraskande upp hos mormodern och frågar efter sin fru. Han ber om hjälp över gränsen men bröderna lurar/utnyttjar fadern. De låter honom gå före, han trampar på en mina och dödas. De klampar över faderns kropp för att själva ta sig över gränsen. Dock återvänder av någon anledning en av dem till mormoderns hus.
Och så slutar Den stora skrivboken, den första romanen/delen i trilogin. Skrivboken är det vi läser och det är tvillingarna som skrivit, i någon slags ”vi”-form, som vore de en person. De gör det på ett klart och enkelt språk och de är brutalt raka och ärliga, precis som de är i livet. De får enbart skriva sanningen, aldrig färga det de skriver med känsloomdömen. Språket blir intensivt närvarande, naivt, samtidigt som de båda är väldigt brådmogna, som man kanske blir om man blir tvungen att ta hand om sig själv i unga år. De är också ofta hårda och cyniska, och i skolan går de inte utan studerar för sig själva. De har lektioner i rättstavning, uppsatsskrivning, huvudräkning, matematik och minnesträning. Många gånger framstår de dock som lite väl duktiga och kunniga för att var så unga, och när de börjar uppträda på krogarna i staden kan de ganska direkt både jonglera och trolla, och spela munspel. All denna duktighet riskerar trovärdigheten i berättelsen, de framstår närmast som något av övermänniskor.
I nästa del i romantrilogin, Beviset, berättas det i tredje person och får vi följa Lucas som är den som kommer tillbaka till mormoderns hus. Han verkar vara krigstraumatiserad, har under ett antal veckor ”glömt” att gå till marknaden och tycks heller inte ha brytt sig om de djur och grödor han lever av. Snart är han dock igång igen; han sköter sina plikter och vandrar runt på stan på nätterna.
Lucas är femton år men det känns som om han vore betydligt äldre när folk pratar om och till honom. När det berättas om hans barndom nämns aldrig brodern Claus. Han träffar Yasmine som flyttar in med sin missbildade son Mathias. Samtidigt börjar han ”springa efter” den äldre bibliotikarien Clara. Yasmine som även hon lever med stora förluster lämnar utan förvarning Lucas, och sonen med honom. Märklig känns det att Lucas plötsligt blivit mjuk och omhändertagande gentemot Mathias, han som i yngre år var så hård och okänslig. Och så köper han och tar över huset med bokhandeln, där han förr köpte skrivblock och pennor. Där fortsätter han skriva i den Stora skrivboken, texter som är ämnade åt Claus när han kommer tillbaka. Claus kommer också tillbaka till staden, men då har Lucas lämnat densamma. Så de träffas inte. Och det är här nånstans det kan bli knepigt att hänga med vem det handlar om, framförallt när vi går in i den tredje romanen. Då känns det som om perspektiven växlar mellan de båda bröderna, vilket det kanske inte alls gör.
Claus stannar hursomhelst i sin barndomsstad, den han lämnade när han korsade gränsen efter att fadern blivit söndersprängd. Men han stannar längre än visumet gäller. Så han blir satt i fängelse, och det är där vi träffar på honom när Den tredje lögnen börjar. Claus berättar här i jag-form och helt nya ”sanningar” om tvillingarnas historia tar form.
Han sitter där i sin cell, ber om papper och penna så han kan fortsätta sin historia. Han får frågan om vad han skriver ”Det jag skriver är betydelselöst.” Men personen ger sig inte, hon undrar om det är sanna eller påhittade saker
”Jag svarar henne att jag försöker skriva sanna berättelser, men efter ett tag blir berättelserna outhärdliga just för att den är sann och då är jag tvungen att ändra på den. Jag säger att jag försöker berätta min egen historia men att det inte låter sig göras, jag vågar inte, det gör för ont. Därför förskönar jag allt och beskriver saker och ting, inte som de verkligen var utan som jag önskat att de varit.”
Men jag undrar om det faktiskt stämmer. Ett exempel; modern dödades ju i första delen/romanen, medan hon här i den tredje fortfarande lever. Hon skildras visserligen inte särskilt sympatiskt, men var det mer smärtsamt än om hon vore död? Ja, kanske. Och var verkligen livet hos mormodern en försköning av tillvaron för bröderna?
Claus tillbringade delar av sin barndom på sjukhus, en benskada gjorde att han inte kunde gå. Han kom till sjukhuset i komatillstånd, allvarligt sjuk. Men enligt senare berättelser hade han istället råkat bli skjuten när hans mor försökte döda fadern som ville lämna henne och barnen för en annan kvinna. Denna kvinna blir sedan den som tar hand om Claus efter familjetragedin.
Det talas om att brodern skall komma och hälsa på, vilket han gör. Samtidigt sägs det att Claus alltid som barn hade fantiserat om att han hade en bror, för att stå ut med ensamheten. Ja, så där håller det på. Man får plötsligt reda på att båda skriver, den ene romaner, den andre poesi. Under pseudonymen Claus Lucas dessutom. Den ene levde ensam utan barn och familj hela livet, medan den andre hade fru, barn och barnbarn. Den som nu lever med modern har fått leva med att hon idealiserat den andre sonen, den som inte varit närvarande i hennes liv (som det inte så sällan händer med dem som mist ett barn). Berättarperspektivet skiftar efterhand i den tredje delen, och det gör det inte direkt lättare att följa alla trådar.
Jag blir medveten om att min text kanske låter åt det negativa hållet, men så enkelt är det inte. Min upplevelse och uppfattning av romanerna känns ungefär lika komplex som trilogibygget i sig. Kristof skriver fram oerhört tydliga karaktärer som är både ömkansvärda och ganska hemska. Det är ytterst starka saker som skildras, och författaren gör det på ett rasande spännande sätt. Men det jag upplever som svårutbenat och knepigt att tolka tonar ner min entusiasm några snäpp.
Jag funderar lite över vilken vits, eller vinst, denna labyrintiska form ger. Är det meningen att vi skall känna hur knepigt det är att veta något verkligt sant om våra egna eller någon annans liv? Vad man kan veta om ett människoliv. En annan fråga är; får vi till slut en (någorlunda) ”hel” berättelse genom dessa intrikata vindlingar och helt olika ”sanningar” om tvillingarnas liv? Ja, jag inbillar ju mig det …
