[190219] Erik Åkerlinds och Hans Blomqvists arbete med Franz Kafkas Boet från 2012 glömmer man inte så lätt. Det var ett, skulle man nästan kunna säga, lekfullt arbete med nattsvart tema som den aktuella föreställningen fullföljer: studiet av den självisolerande människan som saknar tentakler för att känna av verkligheten och därför inte förmår ta rätt mått på sig själv – på omgivningen ännu mindre.
I dag kanske en människa är förförd och blockerad av sociala media, tekniken går framåt men inte åt det ömsesidiga hållet, tvärtom. Åkerlinds bästa vän i scenografin är just skrivbordet, om än av årgång äldre.
(Källarmänniskans reaktionsmönster är mer definitivt destruktivt än t ex Anna Odells, som väljer att utsätta sig för mobbarna en gång till, i en grundlig undersökning av vad allting handlade om, varur uppstår ett anmärkningsvärt konstverk, Återträffen, som äger sitt eget liv.)
Men tillbaka till källarhålet: i stället för att tillägna sig insikten och visdomen i utsagan ”allt är gott”, som det heter i Bröderna Karamazov, förståelsen för varför det gick som det gick i livet, hittar vissa människor hellre en uppsjö av ursäkter för varför det inte blivit som de tänkt och lägger skulden på allt annat än egna brister, allt det som man själv kunnat påverka, egen brist på ansvar – det räcker att viska metoo för att ge en vink om bara en av många nutida flyktmöjligheter.
Dostojevskijs sätt att bearbeta denna karaktärsbrist är mer än grotesk, tragedin vänds därför till fars på egen hand, för att åter landa i det tragiska och den förmåga till raffinerad timing och fräcka lappkast som Erik Åkerlind besitter till övermått är just det instrument som behövs för att till fullo få fram såväl det ruskiga i attityden som de ruskiga konsekvenser den kan föra med sig. Till exempel i behandlingen av den ståtliga Yasmina Ould el Kabla, med vilken han utför en demonstrativt kylslagen dans mot slutet.
Programmet citerar författarens egen karaktäristik av majoritetsmänniskans tillkortakommanden, men föreställningen själv faller inte i fällan att nita solisten på scenen till något konkret jämförbart nutida politiskt fenomen, vilket skulle förminskat den. ”Skenbart”, föreställningens avslutande ord, som upprepas två gånger, blir i stället det som kastar ljus över vilken tematik man önskar fokusera: tro inte att första bästa intryck blir bestående eller ens ’är’, undvik domar över till synes ’givna orsaker’, acceptera att livet fortgår, också i sina tillkortakommanden; reflektera, summera, möjligen – men långt, långt efteråt.
Åkerlinds precision i repliken är något som han är tämligen ensam om i dagens verklighetsorienterade skådespelarkonst och den firar triumfer i ett stycke som detta, där allt står och faller med tolkningens detaljorientering. Regissören lägger in finkänsliga ljudinslag som skapar atmosfär, lufsigheten i huvudpersonens yttre och inre gestalt undfås därigenom den indirekta elegans han så häftigt eftertraktar men i så oändligt liten grad lyckas uppnå, på egen hand.
För hur mycket vet vi? Om vem vi är och vart vi är på väg?
I relation till denna isolering i det underjordiska och fördolda betraktar man den utkastade ensamheten i rymden, i Aniara, i reflekterat ljus. Filmatiseringen av Harry Martinsons diktmirakel är inte helt lyckad genom att den förankrats på något så scenografiskt konkret och trivialt som en Danmarksfärja eller en Finlandsbåt. För mycket åbäke distraherar klaustrofobin. Så mycket bättre då i High Life av mästerliga Claire Denis, där Robert Pattinsons ensamhet i rymden sluter sig omkring upplevelsen av att vara dömd och fördömd till en ensamhet som aldrig upphör annat genom att man själv tar steget.
Sistnämnda film visades på Filmfestivalen men det är tyvärr osäkert om den kommer på svensk repertoar. Återstår streaming eller väntan på TV.
