[190219] Sveriges meste författare, har han kallats, Kjell E. Genberg som nu skrivit ännu en spännande och småmysigt intrikat roman om brott. Och handlingen är förlagd till den stad där han föddes 1940: Hudiksvall. Även undertecknad har sina rötter i trakterna där.
Och även om jag föddes femtontalet år senare än Genberg, som har skrivit cirka 250 böcker, (han har tappat räkningen på exakt hur många det är, vet jag) mest deckare sedan debuten med ”Nästa nummer” 1966 där han använde sin bakgrund som manager och PR-kille för svenska 60-talsband som grund i intrigen – så känner jag igen de geografiska environgerna i denna roman. Och stad- och ortsnamn som t ex Söderhamn, Ljusdal, Bollnäs, Idenor, Hälsingtuna, Norrbo, Högliden (gammalt dansställe i Hudik), Möljen (busstation vid kanalen), Strömsbruk, Stocka, Gnarp och Sörforsa (fast alla säger Forsa) väcker nostalgiska minnen hos mig och gör läsningen lite extra angenäm.
Det handlar om Hudiksvallspolisens nya kriminalare Paul Rademan och Christian Carlsson som jobbar med några märkliga stölder i den lugna staden i Gävleborgs län vars länsbokstav är X.
Men en A-lagare hittas död i en av kommunens sandlådor och frågan är hur han har hamnat där och varför?
Parallellt i boken får vi veta att ett syskonpar som är flyktingar från Bosnienkriget får veta att en krigsförbrytare som orsakat deras föräldrars död – och många övriga människors död – lever och är gömd i en by i Hälsingland.
Brodern i syskonparet har svurit inför släkten på att hämnas föräldrarnas död och därför tar han med systern på en vedergällningsresa från Tyskland där paret bor under nya falska namn.
Mitt i allt detta är poliserna Rademan och Carlsson upptagna med sina kärleksaffärer fast på helt olika sätt.
På sätt och vis kan man läsa boken som en road movie där man får följa jakten på tre mördare samtidigt. Och den jakten går över sydsverige ner till Tyskland och sedan upp till Köpenhamn för att slutligen hamna på en surströmmingsskiva vid en gammal skola i norra Hälsingland.
När alla fall är lösta.
Men en slutgiltig överraskning väntar ändå. Som överraskade även mig som läsare.
Det är fiffigt gjort. Och mer än så berättar jag inte. Men konstaterar att Genberg kan sitt hantverk efter så många års skrivande. Han kan även konsten att skapa gemytlig stämning och värme med sitt språk. Synd bara att det förekommer lite korrekturslarv ibland, men dock inte så att betydelsen går förlorad.
Den råa humorn finns med i några meningar, som när Christian Carlsson tänker på sin käresta Elisabeth Persson, civilanställd på samma arbetsplats som han.
”Inte var hon så bra på att knulla heller. Fast snöskottning hade hon fallenhet för.”
Manschauvunistiskt, så klart. Men säkert som många polismän tänker och pratar. Denne Carlsson behandlar dock sin kvinna illa och tar avsked inom kåren. Men dyker upp i bokens upplösning i en slumpartad hjälteroll som djuphavsdykare.
Det idylliska och lite naiva som finns i småstäder av Hudiksvalls storlek och den lite blåögda tron på livet kontrasteras mot de grova våldsbrott som figurerar i boken. Polismännen är av det gamla gardet många utav dem, vilket följande passage vittnar om, där mordutredaren Kalle Westin tänker:
”Om jag vore en Beck eller Wallander skulle det komma en snilleblixt…men nu är jag bara en enkel bondson från Norrbo som blivit polis för att jag hade längden inne och en bra fysik.”
Förr i tiden för att bli polis i Sverige var man tvungen att vara minst en meter och sjuttiosju centimeter lång.
Kjell E. Genberg behärskar deckargenren och upplösningen i denna bok är mer trovärdig än i många av Leif G.W Perssons moderna kriminalromaner – där jag tycker att det för det mesta är väldigt krystat och långsökt.
