[190215] Redan 2003 tillkännagav James Cameron att han ville filmatisera den japanska serien Battle Angel Alita, men tyvärr hamnade filmen i ”utveccklingslimbo” eftersom Cameron sedermera blev alltför upptagen med att göra filmer om smurfar i yttre rymden (läs: Avatar). Till slut lät han Robert Rodriguez ta över regissörsstolen, och efter sexton års väntan får vi äntligen se resultatet.
Året är 2563. Doktor Ido bor i den dystopiska staden Iron City, på vars soptipp han en dag hittar en cyborg knappt vid liv. Han ger henne en ny kropp, men när hon vaknar ur sin dvala har hon inget minne om vem hon är. Hon upptäcker dock att hon emellanåt får minnesbilder från svunna tider, men bara när hon hamnar i livshotande fara. Sådan råder det ingen brist på i Iron City, och hon beslutar sig för att utforska sitt förflutna och därmed ta reda på varifrån hon kommer och varför högt uppsatta personer är måna om att röja henne ur vägen innan hon lyckas.
Alita: Battle Angel är som sagt baserad på mangan Battle Angel Alita, från vilken den skiljer sig i flera avseenden, på gott och ont. Som tur är har man tagit bort fånig humor så typisk för japanska serier, slapstick och andra löjliga ingredienser som förstörde stämningen i dramatiska scener; generellt är tonen är mer konsekvent genom hela filmen. Dessutom har man lyckats väva ihop diverse händelseförlopp och bihandlingar så att berättelsen blir mer sammanhållen: man ser till att redan från början introducera Alitas kärleksintresse Hugo från bok två och sporten Motor Ball från bok tre. Dessvärre leder detta till att diverse faktorer konkurrerar med varandra i lite för hög grad, och tempot dras ned när allt ska få lika mycket uppmärksamhet. Därutöver påminner Alitas relation till Hugo för mycket om typiska Hollywoodromanser, den känns generisk och saknar ”coming-of-age”-dimensionen den hade i serien.
Dessutom blir det emellanåt för påtagligt att filmen anpassats för en yngre publik. Det är fortfarande cyberpunk i en post-apokalyptisk värld, men trots Idos förmaningar till Alita om att komma hem innan mörkret faller får man en känsla av att man alltid går säker; det är en dystopi med elvaårsgräns. Serien, däremot, kom aldrig i närheten av att bli barnvänlig. Iron City var hotfull, rå och sjaskig, och kan bäst sammanfattas som ”Blade Runner på heroin”. Detta gör också att vissa passager tappar effekt. Den flera meter höga, mordiska cyborgen Alita kämpar mot i ett par scener känns mer som en skurk från en superhjältefilm eller ett barnprogram en lördagsmorgon. Hans mörka, psykotiska personlighetsdrag har tonats ner rejält, och man nämner inget om hur han i serien var beroende av människohjärnor (vilka intogs oralt).
Betyder detta att filmen är dålig? Inte på långa vägar. Rosa Salazars prestation som Alita känns klockren, hon förenar Alitas infantilitet och naivitet men även aggressivitet och målmedvetenhet, vilka alla balanseras snyggt utan att det känns motsägelsefullt eller överdrivet. När hon får ett barnsligt infall sympatiserar vi fortfarande med henne, hon blir ingen överdriven karikatyr.
Därutöver är datoranimationerna är något av det snyggaste som skådats på vita duken på länge. Vyerna av den nedgångna, ”skrotiga” staden Iron City är vackra, och den dominerande färgskalan i ljusbrunt och beige känns som ett klockrent val när man färgsatt vad som ursprungligen var svartvitt. Rodriguez har även gjort det lovvärda valet att inte ta efter många andra actionregissörer och deras förkärlek till snabba klipp, extrema närbilder och skakig kamera. Alita använder sig av den fiktiva kampkonsten ”panzer kunst”, och Rodriguez förstod att dess akrobatiska inslag gör att varje uppvisning gör sig bäst i långa tagningar i helbild, gärna i slow-motion.
En nio böcker lång serie kan givetvis inte klämmas in på bara två timmar, och slutet vittnar tydligt om att Cameron och Rodriguez har minst en film till i åtanke, så det gäller att ha ”en krigarängels tålamod” hoppas att det inte tar sexton år till att göra nästa del.
