Sorgligt och svårförståeligt

[190214] En älskad mormor är död. En mormor som tog sonsonen med på turer i skog och mark, och som hade koll på flora och fauna. Vi är med den som sörjer mot slutet av den gamlas liv, när affärerna verkar ha bytt plats eller rent av flyttats undan, när räkningarna och spisens plattor glöms av. Vi är med vid begravningen och den långa mellantiden, när allting var som det skulle.

Kalle Hedström Gustafsson debuterar med diktsamlingen Mormorordning, hägringsöar. Hedström Gustafsson är född 1986 och har gått Biskops Arnös författarskola såväl som Litterär gestaltning. Debuten är i tre avdelningar skrivna i olika poetiska ”stilar”. Den första, Mormorordning, börjar med dikter i avbrutna rader och meningar, och avslutar i prosapoesins klassiska form. Nästa avdelning, Kvarglömd, ser ut som vilken diktsamling som helst, medan den tredje, Hägringsö, sprider glesa spretande ord över sidorna. Stundvis undrar jag över dessa skilda litterära/poetiska grepp.

Jag ska genast erkänna mig ha skapligt stora problem med läsning och tolkning av delar av detta (förstlings)verk, och emellanåt anar jag att poeten möjligen ansträngt sig väl mycket för att skriva ”bra och avancerat”.

Första avdelningens poesi visar en chockad, söndertrasad vardag. Mormor är död och världen rasar och splittras. Orden bygger inte verklighetens helhet. Känslorna är för starka och obegripliga, de bryter av ordflödet och raderna hackar, läsningen hackar. Kanske är det så att dottersonen kämpar med att berätta, kämpar för att komma fram till vad ha vill ha sagt, och till sin sorg. Jag kommer att tänka på Allan Petterssons sjunde symfoni och hittar en möjlig analogi; den omtumlande kampen mellan det disharmoniskt skeva och det överjordiskt vackra. Diktjaget vill harmoni, men stöter på känslomässiga hinder

Annat är sant     utan tvivel, men svårare att

Du sov ensam i sovalkoven, morfar var död sedan länge. Jag sov i rummet
intill. Du hade svårt att komma upp ur sängen. De vita lakanen
                                          Det var i dessa vita lakan som jag hittade

           Du,         det går inte att säga                om          När kroppen
                                var du inte,                 den orörliga,     var
                                                                                                             Hon
Det var den morgonen               Det var

En myckenhet av växtnamn skapar frågor och irritation hos den här läsaren, förstår inte riktigt vitsen. Visst att mormodern lärde pojken en massa när de var ute och att det rimligen var och blev viktigt för honom (och för dem båda), Men mängden ovanliga och ”svåra” namn på växter och djur (också på latin), och även andra återkommande ord (som fibula) gör texten fläckvist tjatig utan att jag förstår varför det verkar så viktigt med upprepningarna. Eller är alla dessa ord likt en besvärjelse mot de jobbiga känslorna? Rabbla ”strandkvanne” och ”vivlar” på både svenska och latin så kanske man kan hålla sorgen stången? Språket är förresten vackert och ibland lätt gammaldags. När läste man ord som ”hänvändelse” senast?

Sedan handlar det plötsligt om prosalyriska stycken

”Jag gör läkande bronsriter. Jag upprättar världen i självklara, parallella linjer.
Här är den sammanhållande platsen – sängen är trång, sovalkoven är liten. Vi
finns nära varandra, jag och kroppen. Det vänstra benet är inte utsträckt, det
har stelnat som det var i dödsögonblicket. Operationsärret på vänster knä
skymtar under det vita lakanet. Ögonen är slutna, munnen öppen. Mormors
tunga har glidit ner i svalget, det är som ett mörkt hål i hennes huvud.”

I dessa stycken fortsätter diktjaget närma sig den sorgliga och svårförståeliga verkligheten. Vägen går som förut genom växter och djur, men som jag uppfattar det även i en fantasi där han drar ner mormordens kropp mot stranden, skär av vänster ben och suger i sig märgen  ”alla äter vi vår del av märgen.”  Sedan begraver han kroppen i sanden.

I Kvarglömd, samlingens andra del, handlar det om mer ”vanliga” dikter och känslan dyker glimtvis upp att det är en slags förenklad summering av ”berättelsen”, den vi får fragment av i de andra avsnitten. Där är vi med om begravningen och av mormoderns sista tid. Men vi hamnar även i bronsåldern

”Jag står på fältet i februariregnet. Utgrävningen är inramad av vita rep och plastskyltar. Det är en balansakt. Ingenting får rubbas.

I graven ligger ett kvinnoskelett på rygg, med huvudet vänt mot öst. Kroppen var inlindad i flera lager av färgat tyg när den lades ner i graven. Det vänstra benet finns inte kvar och vid höftleden syns spår av metallverktyg. Rispor och repor. Man har arbetat med kroppen, man har delvis styckat den, efter döden.”

Och det är som om diktjaget glider in i och sammanblandar de arkeologiska bilderna med den av mormodern. Kanske något trösterikt i det naturliga med att människor dör, det har folk gjort i alla tider och kommer så att göra till tidens ände.

I den tredje delen är vi tillbaka i det uppbrutna, den här gången än mer splittrat, glest och ordspritt. Jag har för mig att vi i skolan i engelskan (eller kanske svenska också?) fick en text där det saknades ett ord lite här och där. Ibland ett subjekt, ibland ett adjektiv eller verb. Ungefär så känns det långa stunder när jag (försöker) läsa slutet av samlingen. En gissningslek där inte endast enstaka eller flertalet ord saknas, stundvis hela rader. Så här kan det se ut, sista dikten

                      bland viden 

                                                vid utelampan är
Moln             ludna nattfjärilar,   ömma 

           andra,  insisterar på att fortsätta 

                                                         oberoende av stålverken        Stålet
                      sker de                                när du tänker och 

                                                    Öppnar ögonen                                                                                      

                                                                                       är kvar vid lampan och bortom