[190213] Med sin tredje roman Lycka visar Johan Kling åter hur väl han behärskar konsten att utan många ord och stora litterära åthävor göra en berörande gestaltning av vad det kan innebära att vara människa här och nu.
Huvudpersonen David är författare, men inte framgångsrik nog att kunna klara sig utan att ta uppdrag som ger honom bättre inkomster men också binder honom till att under tiden de pågår hålla sig till kontorsarbetstider. Han har en liten dotter, Fia, som han delar vårdnaden om med sin tidigare hustru. Förhållandet till dottern är ett centralt motiv i boken, och skildras med stor inlevelse i hur det kan vara att som halvtidsförälder leva med känslor som omfattar heltid, inte minst när det kommer till de känsliga frågorna om hur Fias vistelsetid hos föräldrarna ska fördelas.
Johan Kling regisserade för tolv år sedan filmen Darling, som blev en stor framgång både hos publik och kritik. Förväntan var stor på nästa film, men i stället kom två år senare romanen Människor helt utan betydelse, som också blev en framgång för Johan Kling. Boken belönades med Borås Tidnings debutantpris och stilen och tematiken i den ställdes i jämnhöjd med Hjalmar Söderbergs. Samma kvaliteter återfinns i Lycka. Stilen är lågmält klar och reflekterande. Djupast sett finns här också frågorna kring hur det individuella livet förhåller sig till det sociala, och vilka förväntningar en människa kan ställa på sig själv och på sin omgivning.
I grunden finns en osäkerhet som är tilltalande, en inbjudan att vara med och utforska världen och livet så som de kommer till uttryck genom ett enskilt levnadsöde. Jämförelsen med Hjalmar Söderberg är helt ok, men jag tycker också att det känns rimligt att jämföra med Nobelpristagaren Patrick Modiano. Samma eftersinnande och till synes undflyende människogestaltning, samma känslor av vemod och beroende av ett förflutet som inte kan ändras men låter sig omtolkas.
David gör sitt bästa för att vara en bra pappa, men tvivlen på att han lyckas särskilt väl hemsöker honom ständigt. Han försöker avläsa dotterns känslor och vill gärna i förväg tyda vilka förväntningar och förhoppningar hon kan ha på sina vistelser hos honom. Hans relativa brist på pengar ställs emot vad han anser att Fia kan ha rätt att förvänta sig och leder ofta till samvetskval. En sommar utan att de kan resa utomlands som hennes kompisar gör med sina föräldrar känns plågsam att se fram emot. Att göra det bästa av situationen och utforska vad sommarstockholm kan erbjuda en pappa med dåligt samvete och en dotter som börjar känna sig ensam och har lite tråkigt blir en prövning både i yttre och inre bemärkelse.
Det finns ett speciellt drag i Johan Klings stil som är värt att uppmärksamma särskilt för det ger boken dess speciell karaktär av pågående tvekan och tvivel. David bor i Stockholms innerstad, och rör sig nästan uteslutande boken igenom i Stockholm. Där nämns alla platser vid namn, det är lätt att följa honom genom stan. Denna säkerhet i lokaliseringen är, tycker jag av stort värde i en bok, men en fascinerande skillnad mot säkerheten visar sig när människor ska karakteriseras. David är ständigt osäker på hurdana människorna runt om honom är, och det är ju slående, han är verkligen inte ensam om denna grundläggande känsla av att människor inte låter sig restlöst begripas. Ofta stannar hans beskrivning av dem vid ögonens färg och uttryck, som ju är notoriskt svårtolkat och hopplöst subjektivt.
Som varje singel med ett hyfsat antal vänner och bekanta känner David att han bör träffa någon ny. Så blir också verkligen fallet, och hur det går med den kärleksresan skulle man kunna tänka sig givit boken dess titel. Om det vore så enkelt. Men det är det inte, kanske är det rentav enklare än så.
