[190213] En kvinna i medelåldern söker sanningen om den morbror hon aldrig fått träffa. Morbror heter Bruno och var tysk stridspiloten, som under det andra världskriget hamnade i ryskt fångläger i Kazakstan. Letandet fördelas på olika berättare, miljöer och stämningar, utan att för den skull vara splittrat eller tillkrånglat. Så skulle handlingen i Astrid Seebergers roman Goodbye, Bucarest kunna beskrivas i all enkelhet.
Men sedan inträder det som kallas stor litteratur, det förunderliga förvandlingsnumret som varje välskriven litterär text företar. Händelser, personer, stämningar, känslor, tankar och motiv som vävs ihop, allt med en sorgens resonansbotten som återuppväcker några av 1900-talets mest brutala och omänskliga sidor: Stalinterrorn, andra världskriget, Kalla kriget och Ceausescus skräckregim.
Självbiografi, släktkrönika och en historisk resa tillbaka till det mörka 1900-talet – allt ryms i denna korta men innehållsrika roman. Även musiken spelar en central roll, den klassiska musiken som på ett så självklart sätt präglar Centraleuropas 1800- och 1900-talshistoria. Läsaren hamnar mitt i ett triangeldrama, eller snarare en passion kantad av diverse grymma omständigheter. Bruno, Dinu och Naja vars krokiga vägar löper samman i efterkrigstidens Bucarest. Bruno och Dinu har suttit i ryskt fångläger, den ena tysk stridspilot och den andra rumänsk kompositör och musiker. Naja är i sin tur bildkonstnär, en kompromisslös kvinna uppslukad av sin kärlek till konsten.
Huvudpersonen och berättaren är Astrid Seeberger själv, en kvinna som valde att lämna Tyskland och bosätta sig i Sverige i sjuttonårsåldern. Njurläkare och därefter författare på senare dagar. Så flykten finns redan där, i berättarröstens klang och erfarenhetsgrund. Och bit för bit läggs ett narrativt pussel, där berättelser och röster läggs till varandra, allt medan läsaren får en djupare förståelse för vad som hänt Bruno och de andra människorna som försökte skapa sig ett fungerande liv i en tid som genomsyrades av totalitarismens grymheter.
