[190212] Svartsjukans demoner har intagit Göteborgsoperan och orsakat en helaftonskväll med passion, svek, hämnd, våld och död till musik som med kraft gestaltar verkens känslomässiga berg- och dalbana. Det handlar om italiensk opera med igenkännbara handlingar med vokal dramatik som kan få huden att knottra.
Svartsjuka är nu inte något sällsynt tema för scenkonsten. Men de här två enaktarna, från tiden då verismen gjorde sitt intåg i slutet av 1800-talet, drabbar särskilt, då det handlar om vanligt folk så att säga, i en liten italiensk by för några decennier sedan ungefär. Cavalleria Rusticana av Pietro Mascagni och Pagliacci av Ruggiero Leoncavalli har kommit att bli operavärldens parhästar med handlingar som hakar i varandra. Att de bär sina italienska tittar och inte de i Sverige vanligare På Sicilien och Pajazzo beror väl på det utländska produktionsteam som står bakom de här versionerna, som tidigare spelats i London och Sidney. Det hus som utgör scenografin har till exempel följt med hela vägen för att nu rotera på Göteborgsoperans vridscen för att snabbt kunna skifta mellan ex- och interiör.
När det nu alltså var dags för Göteborgspremiär fick kvällen helt oväntat ytterligare dramatik genom dubbla avbrott på grund av akuta sjukfall i publiken. Så benämns också de här operorna veristiska, som är operakonstens motsvarighet till teaterns och bildkonstens naturalism. Publiken skulle kunna känna igen sig. Det skulle handla om människor med vardagliga sysslor, känslor och problem. Därvidlag har man gått så långt att man skapat ett bageri där det bakas bröd på riktigt, ett Panificia, som det står på den italienska skylten.
Redan den fantastiska orkesterns ouvertyr till det första verket, den drygt timslånga Cavalleria rusticana, målar upp de känslostormar som väntar och avslöjas med en länge frusen scenbild av en förskräckt folksamling som bevittnar tragiken. Det är inte svårt att lista ut att det är slutscenen som här blir avslöjad, helt i linje med den konstnärliga frihetens dramaturgi. Scenen får liv av en tillskyndande operaveteran, Rosalind Plowright, som faktiskt för första gången gästar Göteborgsoperan och nu får ögonen att tåras med sin mogna mezzo i ett hjärtskärande utbrott i rollen som mamma Lucia. Fortsättningsvis är det hennes svärdotter in spe, Annalena Perssons Santuzza, som utgör dramats motor. Hon får åtminstone publiken på sin sida i den känsloladdade uppgörelse som följer med den man hon älskar, Turiddu, som varit henne otrogen med sitt ex. Han är en helt igenom trovärdig charmig slarver som fått en förnämlig uttolkare i tenoren Joachim Bäckström. Konsekvenserna av att han återupptagit förbindelsen med sin före detta flickvän Lola (Ann-Kristin Jones), nu gift på annat håll, var han tydligen inte förberedd på. Ändå befinner vi oss bland bybor på Sicilien, där ingenting lär förbli hemligt, särskilt inte otrohet. Och det är vad båda operorna bygger på. Passion och svartsjuka, som leder till skvaller och avslöjanden, som följs av hämndbegär och mord. Ingenting som längre dessvärre förefaller särskilt främmande ens i vårt toleranta Sverige.
Omväxlande med uppgörelserna på tu man hand fylls scenen stundom av Göteborgsoperans kör som bjuder på fantastisk sångkraft i sin funktion som folksamling, som kyrkobesökare, teaterpublik (Pagliacci) eller publik på torget till den sedvanliga katolska påskprocessionen. Dessutom har man kostat på sig en rejäl barnkör att förstärka folkligheten.
När Åke Zetterströms Alfio, gift med Lola, intar scenen i stor röd eldriven bil och liksom tar över hela scenen när han kliver ut iförd en starkt röd kostym, som vida skiljer sig från övrig klädsel på torget, och nonchalant strör presenter omkring sig, får man förstå vem som är byns ”gudfader” och vem som absolut inte låter sig bedras utan gruvlig hämnd. Musikens höga igenkänningsfaktor, inte minst vad gäller operornas intermezzon, beror ju på att den flitigt använts som filmmusik. Här finns också stumma små händelser att notera, som när Maria-skulpturen på processionsvagnen, får liv och räcker ut sin hand mot Santuzza, när hon passerar henne i folkvimlet. Välsignande eller förbannande, det är frågan? Där är också bagaren som diskret försöker varna Lola för att hennes man fått veta.
På Sicilien är med andra ord ett fenomenalt koncentrerat stycke i linje med den regel som gällde för den nya sortens operor som manades fram genom tävling för att väcka liv i en som man tyckte stelnad operaform.
En betydligt mer komplicerad komposition gäller för kvällens andra stycke, Pagliacci eller Pajazzo, med sin teater i teater-dramaturgi. Här ska verklighetens handling utanför scenen fås att stämma med det svartsjukedrama som utspelar sig i kvällens föreställning av det turnerande teatersällskapet. Tragiken är fullkomlig när skådespelarna till slut inte kan skilja mellan verkligheten och teatern. Och visst kan man förutse viss förvirring när styckets alla karlar alla är kära i styckets enda kvinnliga solist, Nedda, en roll som Carolina Sandgren skulle axla först i mars men nu fick hoppa in i på kort varsel på grund av sjukdom. Här ska hon nu innan kvällens teater i teatern parera såväl sin äkta man Canio (tenoren Tomas Lind, rörande i sin Pajazzo-roll), skådespelaren Tonio (Mats Persson) och slutligen skådespelaren/älskaren Silvio (Luthando Qave), som vill att de ska fly tillsammans. Det kan naturligtvis bara sluta i fasansfull tragik! Men innan dess har de alla åstadkommit kraftfulla, och i Mats Perssons fall också komiskt laddade, sångprestationer i kombination med ett skådespeleri som förstärker karaktärernas trovärdighet. Samtidigt går det inte att komma ifrån att svartsjukan kan te sig som en förfärligt missklädsam och närmast löjlig åkomma. Att den skördar liv är dessvärre en verklighet. Icke desto mindre finns många skäl att inte missa den här uppsättningen.
