[190211] På sistone har tre tongivande svenska politiker meddelat sin avgång. Gudrun Schyman, Gustav Fridolin och Jan Björklund. Är det högst normalt eller finns det ett djupare tidens tecken att utläsa här?
För alla företräder de partier som tappat stort under den senaste tiden. Feministiskt initiativ gjorde ett katastrofval och nådde inte ens upp till en procent av väljarna. Miljöpartiet och Liberalerna hamnar långt under fyraprocentsspärren i de senaste opinionsmätningarna.
Så, på ett sätt är det logiskt att de tre partiledarna avgår. För leder man ett krisande parti bör man ta sitt ansvar och lämna över till någon annan. Men är det verkligen så enkelt?
Tar man istället ett steg tillbaka och betraktar vårt land och dess förmenta egenart, uppstår lätt frågetecken. För brukar inte Sverige just sägas vara inriktat på värderingar som jämställdhet, individualism, miljövänlighet och modernitet? Just sådana värderingar som profilerar Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och Liberalerna.
Mycket av detta är redan välkänt och vältuggat, inte minst vår individualistiska inriktning, en tes som bland annat drevs i Henrik Berggrens och Lars Trägårds omtalade bok om Är svensken människa?, publicerad för ett drygt decennium sedan. Här hävdas att essensen i att vara svensk är strävan efter självständighet, frihet och individuellt självförverkligande. Jaget är långt viktigare än familjen, klasstillhörigheten eller religionen. Liknande tankegångar förekom också i Fredrik Lindström TV-serie Världens modernaste land.
Detta backas även upp i forskaren Hofstedes välkända kulturdimensionsteori där olika länders befolkning placeras inom ett antal skalor. Enligt dessa skalor utmärker sig Sveriges invånare för sina individualistiska, sekulära och moderna värderingar. Hög tillit, låg grad av maktdistans, en vilja till förnyelse och jämställdhet.
Så vad betyder det här? Är dessa värderingar så pass cementerade idag att dess profilpartier har tappat sin Unique Selling Point och existensberättigande? Har dessa värderingarna nått vägs ände och vi befinner oss på en återresa, i ett bakslag och i en baksmälla?
För under de senaste åren har det talats allt mer om GALTAN-skalan, att den tidigare vänster-höger-skalan håller på ersättas av ett politiskt landskap präglat av konflikten mellan tradition och modernitet, auktoritärt och frihetligt, miljöpolitiskt och icke-miljöpolitiskt.
Ett annat sätt att fånga in rörelserna i tiden finns i den brittiska journalisten David Goodharts uppdelning mellan anywheres och somewheres. Anywheres, eller varsomhelstare som det kallas på svenska, är personer som bejakare globaliseringen och lätt finner sig till rätta i olika miljöer och bland olika kulturella företeelser. Ofta är de högutbildade, urbana och beresta också. Kanske kan vi också kalla dem öppenhetare eller världskramare.
Somewheres – nånstansare – är i gengäld personer som känner sig starkt bundna till en plats och dess typiska värderingar och beteenden. Här brukar man inte sällan hålla upp bilden av arga arbetarmän som stannar kvar i en bruksort eller rostbälte, trots att jobb och andra möjligheter sinar där. Bitterhet frodas inte sällan i kvarblivandet, men också känslan av hemmahörande och sammanhang.
Enligt en del bedömare har vi underskattat betydelsen av starka och stabila tillhörigheter, något som skulle förklara de stora framgångarna för nationalistiska, auktoritära och populistiska partier och rörelser i världen. Vi är helt enkelt mer av somewheres än vi hade trott. Mer beroende av flocken, eller marken och stenarna där vi lekt, för att skicka en passning Verner von Heidenstam.
En annan sak som ofta sägs är att politiken har blivit allt mer medialiserad och personbunden. Politiker måste inte bara vara pålästa och hårt arbetande, utan också kunna tränga ut ur rutan och tala direkt till sina väljare. Behärska retoriken, inte bara ideologin och siffrorna.
Utifrån detta perspektiv kan det tyckas konstigt att just Schyman, Fridolin och Björklund lämnar sina poster nu, tre politiker som länge varit erkänt skickliga på att framträda i media.
Eller kanske gäller den gamla sanningen att när människor känner sig trängda och otrygga, tenderar de att krypa tillbaka till vaggan, till det som känns tryggt, enkelt och hemma. Till marken och stenarna där de som barn lekt.
