[190207] Det lilla förlaget Tid och Rum har tagit sig för att ge ut Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen från 1899. En kulturgärning värd uppskattning. En herrgårdssägen är ju en bestående klassiker i svensk litteratur, mångtydig och gåtfull.
Det rör sig om en kortroman, och att försöka läsa den som en realistisk berättelse låter sig inte göras, det som ligger närmast till hands är i stället en psykoanalytisk tolkning, gärna med vissa religionsvetenskapliga inslag. Det är förstås inte detsamma som att säga att Selma Lagerlöf skrivit texten utifrån någon psykoanalytisk mall, det vore ju både anakronistiskt och skulle innebära att man gör våld på tilltron till hennes starka intuitiva förståelse för hur känslor och upplevelser samvarierar med de yttre levnadsförloppen. Sedan är det ju inte alldeles riskfritt att läsa psykologiserande heller, det är lätt att hamna helt bort i tok, vilket mången havererad studentuppsats om till exempel Kafkas verk kan vittna om.
Att låta ett litterärt verk inledas med att en huvudperson drabbas av ett hårt och till synes alldeles oförskyllt slag av ödet och, för att snacka med Shakesepare, slinta ur sin bana, är ett av de äldsta litterära greppen, och frekvent använt av Selma Lagerlöf. Här möter vi Uppsalastudenten Gunnar Hede, begåvad, belevad, framgångsrik i sina studier, god musiker och med vacker väntande fästmö. Så når honom uppgiften att fädernegården Munkhyttan hamnat på obestånd. Det finns inte pengar till fortsatta studier, tillvaron välts över ända. Han blir därav tokig, börjar driva omkring i bygderna med stor säck på ryggen, ur vilken han säljer diverse varor till bönderna. Han är skygg för människor och framför allt rädd för djur. Han lägger sig till med egenheten att niga djupt för dem han är rädd för, vilket alltså inbegriper även djur som kor, hästar och getter.
Han går i väldigt konkret mening mot ”det naturliga”. Att vara rädd för tamdjur som betydde så mycket för landsbygdens välstånd var just mot naturen, att niga var mot den manliga karaktären. Att göra sig själv både föraktad och skrämmande stod i samklang med det förkrossande öde som drabbat honom.
I berättelsen inträder nu den unga sköna Ingrid, som blivit fosterbarn i en prästgård. Hon avlider, det vill säga det gör hon inte alls, hon är skendöd, men läggs i kista och grav. Den skottas inte igen under ceremonin i kyrkan, och under det igenskruvade locket vaknar Ingrid. Som av en händelse råkar den olycklige Gunnar komma förbi. Han hör ljud från kistan och öppnar den. Ingrid övertalar honom att ta henne i säcken och bära hem henne till prästgården, hon vill absolut inte visa sig för kyrkomenigheten endast iförd ett lakan. Hon blir hemburen, och där hör hon inifrån säcken sin fostermor och en tjänsteflicka tala illa om henne. Hon kliver ur säcken och skrämmer nästan slag på kvinnorna som förstås tror sig se ett spöke. Därefter drar hon också ut på vägarna. Hon ska så småningom få en fristad på just Munkhyttan, där bergsrådinnan, Gunnars mor, tar hand om henne.
Här dräller det som synes av psykoanalytiskt användbara ledtrådar. Att vara fosterbarn bland människor som egentligen tycker illa om en och alltså är falska i sin skenbara godhet leder till en självförintelse som skulle varit ödesdiger om inte det under inträffat som befriar Ingrid ur graven. Och sedan leds hon till sin befriares hem, stillastående som ett dödsrike, med ett helt rum fullt med sovande fladdermöss, kusliga husdjur till den själv fladdersmusliknande fru Sorg, som tänker sig ta över gården. Och om ni inte det sker, ja, hur ska det gå? Ska Gunnar återvända till fädernegården? Ska han befrias ur sin sinnesförvirring? Ska han åter kunna spela på fiolen han fortfarande bär i sin stora säck? Kommer Ingrid till försoning med fosterföräldrarna och ska det öde som fick sin upprinnelse i en öppen grav att utmynna i en gemenskap som äger kraften att åstadkomma allt detta?
Jag rekommenderar den som vill veta hur det går i denna saga, spänd mellan den gotiska romanens kuslighet och den moderna psykologiska romanens borrande i själsdjupen att läsa den och ta reda på det.
