[190207] Vi tycks balansera på en knivsegg i klimatkampen. Antingen får vi en framtid som liknar den värld som vi lärt känna den, eller en framtid med radikalt annat klimat. Hur vi bor påverkar hur vi agerar i den processen. Just nu är den samhällsägda hyresrätten den boendeform som har bäst potential att klara resan mot ett hållbart samhälle
Bostadspolitiken havererade i huvudsak på 1990-talet, men som det kan vara med utdragna processer vaknade vi yrvakna till en ny verklighet vid millennieskiftet. Under denna nyliberala tidsanda såldes stora delar av allmännyttan ut. Till en början till reapris, eftersom den överordnade strategin hos nyliberaler var att inlemma allt fler medborgare allt starkare i marknadsekonomi istället för bredare bredare samhällsekonomi. Intresset för att bygga fler hyresrätter sjönk drastiskt. Bostadsbristen har därefter bara blivit alltmer alarmerande.
Under det senaste året har flera debattörer med olika infallsvinklar ivrigt argumenterat för fri prissättning på hyresbostäder. Hur detta skulle ge fler bostäder ger de dock inte svar på, än mindre skapa större social blandning på hyresgästerna.
Bild: Individuell vs kollektiv. Privat vs gemensam tvättstuga. Klimatet ställer nya frågor.
Resultatet av den förda bostadspolitiken har blivit ökad konsumtion och förbrukning av jordens resurser och därmed ett gigantiskt sabotage mot vårt gemensamma ansvar för ett hållbart samhälle. Samtidigt är det alltmer uppenbart att flera frågor griper in i bostadspolitiken. I vågskålen finns idag ekonomiska klyftor, den globala ekonomin, klimatkrisen och demokratins framtid. Vi behöver därför ett mer holistiskt synsätt på boendet.
De ökande klyftorna i samhället är den tydligaste konsekvensen av den allt starkare integreringen av bostaden i den kapitalistiska ekonomin. Den franske ekonomen Thomas Piketty har undersökt hur pengarna och rikedomarna har flödat i några historiskt viktiga länder. Under åren runt och mellan de bägge världskrigen skedde en löneutjämning. Den utvecklingen har nu vänt men ökande löneskillnader kan inte vara ensam förklararing till varför klyftorna i samhället nu ökar så starkt. Istället är det främst kapitalbildning som är förklaringen. Här ingår en växande medelklass, där många dock samtidigt närmar sig brytpunkten mellan de som blir allt rikare och de som blir allt fattigare.
Pikettys förslag är att man börjar beskatta kapitalet. Problemet är att det antagligen måste ske genom en global samordning, annars blir det fler Panama-skandaler att hantera för kapitalförvaltare. Istället spär politiker av alla schatteringar på orättvisorna genom att beskatta dem som har minst pengar eller, vilket är ekvivalent, att ge skattelättnader till de rikaste, påspätt med subventioner för att öka kapitalbildningen (som även manifesteras i KD:s och M:s statsbudget för år 2019).
Samtidigt finns en annan trend. Alltfler verksamheter som tidigare var samhällsekonomi flyttas över till privatekonomi inom skola, vård och omsorg. Näringslivets företrädare drar sig inte längre för att kräva att privatföretag ska få tillgång till skattebetalarnas pengar. Perspektivlösheten är kanske inte förvånande men alarmerande, samtidigt som kapitalägarna i andra västländer gör stora ögon över det svenska exemplet i skolsystemet.
Boendet i städerna har under lång tid utsatts för privatisering, främst av borgerligheten men även socialdemokraterna har delvis spelat med. Marknadsaktörerna har nu upptäckt att all offentlig verksamhet har potential att ingå i den kapitalistiska marknaden och det pågår en ideologisk offentiv riktad mot hyresrätten som boendeform. Med ”rätt pris” på en bostad menar debattörerna vanligen höjda hyror i centrala områden. För stadens sociala struktur betyder det en tydligare skiktning av befolkningen. Svenska städer blir som en kopia av Paris, som närmast är tömd på normala inkomsttagare. Innerstaden blir ett rikemansghetto.
Kapitalet är blint för samhället, hävdar många. Ibland är det progressivt, ibland reaktionärt. Men när kapitalet expanderar utom samhällelig kontroll blir vi alla förtingligade och avhumaniserade. Den klimatskadliga delen av den kapitalistiska marknaden behöver därför inte bli större utan mindre och det finns alternativa förslag för hur samhället ska organiseras. Kulturantropologen Alf Hornborg föreslår att vi spjälkar av den lokala marknaden från den nu dominerande marknaden så att det skapas två delvis oberoende parallella valutor. Ju friare vi blir i förhållande till den marknad som vi känner den idag, desto friare blir vi att fantisera om alternativa ekonomier.
Kapitalets livsluft är expansion, vilket är grundorsaken till klimatkrisen. Skulle alla människor leva på samma förbrukningsnivå som vi i Västvärlden, så skulle v behöva tre jordklot att exploatera. Ett växande antal politiker försöker därför begränsa utsläppen så att vi landar på mindre än två graders global uppvärmning, men det riskerar att bli ouppnåeligt vad vi än gör. Transportbranschen försöker delvis lösa klimathotet med ny teknik som elbilar. Ny och smartare energiteknik kommer att behövas, men alltfler menar att detta kommer inte att räcka. Vi själva måste engagera oss än mer och öka pressen på både näringsliv och politikska partier. Det är först när vi medborgare börjar agera som kollektiv kraft som vi kan bli en självmedveten politisk kraft.
Det kollektiva medvetandet har dock försvagats i samma grad som nyliberalismen och konsumismen stärkt sitt grepp om oss medborgare. Ensamma är vi enklare att manipulera och att övertygas om att vägen till ökad lycka går via ökad konsumtion, men i bakvattnet av vår rovdrift på jordens resurser krävs ett starkare kollektivt medvetande hos oss. Det finns goda exempel på detta både i områden med privat ägande och bostadsrätter, men ligger närmare till hands i hyresrätter – läs allmännyttan.
Bilpooler kan drivas kollektivt av alla oberoende av boendeform, gemensamma trädgårdar är ett annat exempel på kulturformer som kan öka medvetandet om den kollektiva kraften. Enligt statsvetaren Robert Putnam spelar det inte så stor roll vilken den kollektiva aktiviteten är, den bidrar oftast till ökad tillit till det gemensamma ändå.
En försummad resurs i kampen mot klimatkrisen är allmänningen. Den var under bondesamhället en resurs som användes flitigt och ansvarsfullt. Som Kate Raworth skriver på annan plats i detta klimattema handlar det idag mycket om digitala allmänningar, men den gamla formen av markanvändningar bör också väckas till liv. Gamla stadskärnor har möjlighet att förbättra det offentliga delar med enkla tillbyggen av olika slag, mötesplatser och skateboardbanor. Men störst potential finns kanske hos de förtorter som främst har byggts enbart för boende.
I stadskärnorna finns inte den gamla typen av allmänning, utan begreppet behöver utvidgas. Det kan vara till mellanrummen, exempelvis utrymmen mellan och runt husen. Utrymmen som kan knyta samman det sociala rummet och skapa mer plats för umgänge mellan de boende. Samtidigt som dessa utrymmen skapar en mer öppen miljö, bidrar de till en starkare sammanhållning och möjligheter att stärka demokratiska inslag.
Sist men inte minst är allt som sagts ovan beroende av demokrati som sammanhållande krafter i samhället. Ensamma blir vi vilsna och utsatta för både politiska och kommersiella krafter. Vi kan lockas av populism och fientlighet mot allt främmande eller förhoppningen att komsumtionen ska fylla våra tomrum. I ett kollektivt sammanhang finns förvisso även där risker men betydligt mindre för vantolkningar. Ju starkare vårt demokratiska inflytande blir, desto större ansvar är vi villiga att ta. Klimatkampen måste därför nödvändigtvis kopplas till samhällets demokratiska klimat.
Den heliga äganderätten måste ersättas av nya frihetsprinciper. Allmännyttan är den boendeform som bäst förenar de krafter som behövs för att stärka demokratin och det kollektiva medvetandet. Ekonomi, klimat och demokrati är samhällselement som alltmer blir oumbärliga för en människovärdig framtid. Satsa därför på samhällsägd hyresrätt som en spjutspets i klimatkampen!
