[190206] Det är inte precis någon ny upptäckt att 1800-talets kvinnor blivit osynliggjorda i de få yrken som stått till buds. En av dem som sökte personlig frihet via litteraturen, absolut inte bortglömd dock, var författaren Victoria Benedictsson. Ur hennes dagboksanteckningar har skapats en monolog, som skådespelaren Mattias Nordkvist förmedlar med våldsam frenesi och ytterligare utmaning av sin sceniska begåvning.
Det formar sig till en timslång föreställning med ett ordsvall präglat av ilska, hat och bitterhet men också av humor i en uppgörelse mellan de olika villkor som gäller för man och kvinna. Benedictsson gav sig själv epitetet ”litteraturens underklass” och skrev stundom under manlig pseudonym, Ernst Ahlgren. Detta könsmässiga vilsenland har Mattias Nordkvist annekterat genom att gå på upptäcktsfärd i de efterlämnade dagboksanteckningar som författaren begärt skulle förbli olästa och brännas efter hennes död. Med ”Stora bokens” inledande ”Ingen…äger rätt at öppna denna bok” inleder Mattias Nordkvist sin monolog och penetrerar den förtvivlan som genomsyrar Benedictssons författarskap, nämligen att inte bli tagen för en intellektuell person på samma villkor som män, utan ständigt få uppleva att en intelligent man sänker sig till nonsensprat i samtal med kvinnor. Hon vill vara en jämlike.
Kritikens måltavla är framför allt den man hon älskade och beundrade, Danmarks intellektuelle storhet, författaren och kritikern Georg Brandes. Det är en skymf att älskas bara därför att man är kvinna och icke för sitt eget »jags« skull, är ett av hennes credon.
Att Victoria Benedictsson skulle vara känd framför allt för att ha tagit sitt liv på ett hotellrum i Köpenhamn av olycklig kärlek till Brandes har dock i all sin tragik lite olyckligt fått dominera hennes eftermäle. Mattias Nordkvist demonstrerar i alla fall med fysisk tydlighet den instängdhet som Victoria Benedictsson ideligen återkommer till som ett tillstånd, och som här åskådliggörs av den fotlånga, höghalsade, åtsittande svarta klänning som han är instängd i. Vid något tillfälle leder hans tvångsmässiga handrörelser över kroppen tankarna till Shakespeares lady Macbeth i hennes ångestfyllda åberopande ”unsex me!”. Mattias Nordkvist förmedlar konvulsiviskt det kaotiska känsloläge som föregått den desperata handlingen att likt en fröken Julie sätta kniven i halsen. Ja, Benedictsson säger sig ha föredragit Strindberg framför Ibsen men frågade sig också om det fanns en enda människa som lever som den lär. Hon var heller ingen vän av den så kallade kvinnofrågan som hon gav epitetet ”pladder”. Hennes frihetskrav tycktes gränslöst. Föreställningen inbjuder verkligen till vidare läsning av henne.
Vi har en och annan manlig författare som skrivit om kvinnliga konstnärer i jagperson. Det känns särskilt modigt av en skådespelare att rent fysiskt ikläda sig en kvinnas identitet. Det har visserligen blivit mer eller mindre ett legio att göra könsbyten på rollbesättningen inom teatern. Tanken här är väl att Benedictssons desperation över att inte bli tagen på allvar blir extra verksam, kanske i vår tid också allmängiltig, genom att ta plats i en skäggig mans kropp. Det framgår tydligt att Mattias Nordkvist blivit så fängslad av Benedictssons dagböcker att han fick det verkliga experimentproffset Anna Pettersson med på noterna. Föreställningen kunde ha gjorts något längre för att inte lämna efter sig en del faktarelaterade frågetecken. Men som konstnärligt experiment och scenisk framställning är Förbjuden ingång helt klart en drabbande och spännande upplevelse.
