[190205] Hur kunde den en gång så starka arbetarrörelsen i USA pressas tillbaka? Den frågan ställer sig den erfarna USA-korrespondenten Karin Henriksson i denna bok. Hon reser i den amerikanska radikalismens spår och besöker flera klassiska platser och träffar människor som tror på en vänsterradikal förändring.
Karin Henriksson är bosatt i Washington D.C. sedan tre decennier och har rapporterat i Svenska Dagbladet, Utrikesmagasinet och flera andra medier. Hon har tidigare skrivit en rad böcker om amerikansk politik. Bland annat om ”Trump, miljarderna, medierna och makten”. Och den republikanske presidentens ande svävar över frågeställningarna i den här boken.
Liksom hans politiska motsats, senatorn Bernie Sanders som ju kallar sig ”Democratic Socialist” och bl a har hyllat den svenska socialdemokratin. Vi återkommer till honom.
I första kapitlet skriver hon ner grundfrågorna hon så många gånger ställt sig: Varför gick USA en helt annan väg än Västeuropa? Varför tolereras så usla arbetsvillkor i så många företag? Hur kan vanligt folk rösta på politiker som inte gör någon hemlighet av att de vill skära i anslag till det som vi i Sverige sammanfattar i vård, skola, omsorg? Och det allra värsta: Hur kan en så djup fattigdom få finnas kvar år efter år som den man stöter på i storstäder, i småorter i Södern och på landsbygden?
Skepsisen mot socialister består i USA. Där har förekommit klappjakt på kommunister, i synnerhet under McCarthy-eran på 50-talet och demonisering av högt beskattade socialdemokratiska välfärdssamhällen har gjort det svårt för vänsterpolitiker att nå ut.
Men inställningen är mer positiv till socialismen bland yngre, visade en Gallupundersökning härom året. 69 procent av de som var under 30 år av uppgav att de kan tänka sig rösta på en socialist. Författaren förklarar det med att unga rest mer och är medvetna om den trygghet sociala förmåner ger i andra länder.
Karin Henriksson skriver att det i boken här ska handla om vänstern i USA, i nutid och historiskt, med geografiska platser som utgångspunkt. Men att det också är ett slags självbiografi över hennes år som USA-korrespondent, med tillbaka blickar på människor hon träffat och fenomen hon försökt återge ”från detta vidsträckta vidunderliga land”.
Uppenbart är att hon har en kärlek till landet, samtidigt som hon är kritisk till mycket.
Andra kapitlet handlar om kvinnokampen.
Seneca Falls i New York 1848 där en deklaration om kvinnors rättigheter antogs, var en ort som president Obama ofta lyfte fram när han nämnde platser som varit signifikanta för minoriteters frigörelse. Det andra var gayklubben Stonewall Inn på Manhattan där de homosexuella fick nog en natt när polisen stormade in. Och det tredje är Selma, Alabama där den mest kända medborgarrättsmarschen med Martin Luther King Jr inleddes i mitten av 50-talet.
Det bör påpekas att namedropping förekommer i stor omfattning i boken och det är rätt svårt att hålla reda på alla händelser och koppla dem till årtal och ortsnamn, eftersom sådana uppgifter utelämnas rätt ofta. Förvisso finns några sidor med historik över betydelsefulla händelser i slutet av boken men även där blir det rätt rörigt med all information.
Intressantast är nog författarens egna perspektivmarkörer som att t ex en amerikan kan rösta på en demokrat ena gången och en republikan nästa gång, vilket ofta förklaras med att väljarna där över går efter person och inte ideologi.
Att det är ett tvåpartisystem som dominerar – demokratiska partiet och republikanska – spelar självklart också in liksom att antalet elektorsröster i regel avgör presidentvalet.
”Fler röster i folkvalet hjälper inte när det är antalet elektorer som avgör.”
Vilket hände senaste valet. Hillary Clinton fick nästan tre miljoner fler röster än Trump, som dock vann de flesta viktiga delstaterna med elektorsiffrorna 306–232 och därmed presidentposten.
Det finns några moralfrågor där kompromisser egentligen inte är möjliga, menar författaren. Dödsstraff är en. Abort är en annan. I USA är det vanligt att samma människor är emot abort men för dödsstraff.
P-pillret utvecklades av amerikanska forskare och började säljas några år in på 60-talet och den andra vågens feminister brände behåar, bekämpade sexism i tv-reklamen, skrev böcker, musik, filmmanus och debattartiklar.
”Att kunna bestämma tidpunkt för graviditeten och att nöja sig med ett eller två barn bidrog mer än något annat till ökad jämställdhet”.
Karin Henriksson skriver lite skrytsamt om att hon nog var den första i svensk press som rapporterade om Susan Faludis bok ”Backlash: The Undeclared war on American Women.” Susan Faludi var dominerande intellektuell i den tredje feministiska vågen som började rulla kring 1990.
Antalet kvinnor i amerikansk politik ökar men förblir lågt i en internationell jämförelse. Sedan Donald Trump blev president dock har det observerats att allt fler kvinnor engagerat sig politiskt.
Att den svenska agitatorn August Palm år 1900 besökte USA var för mig en nyhet. Mäster Palm betraktade sin resa som en uppviglingsturné. Det hölls presidentval den hösten och Palm var kritisk till republikanerna som endast erbjöd fyllda matlådor till arbetarna och inga ideella mål eller reformer.
”Den amerikanska bourgeoisien lurade arbetarna att traska åstad till vallokalerna och afge sina röster på kapitalisternas och imperialisternas kandidat”, skrev Palm i efterhand och konstaterade att klassmedvetandet inte vunnit ”något nämnvärt större insteg”, till skillnad mot Europa.
Men visst fanns det vänsterrörelser i landet over there. Strejker bröt ut som slogs ner av polis. Arbetarna i fabrikerna jobbade för svältlöner. Tio-tolv timmars arbete sex dagar i veckan. Sot, smuts och buller. Små barn som sex-, sjuåringar i arbete. Den mest kända dödliga sammandrabbningen är Haymarketmassakern i Chicago den 4 maj 1886. Där ett protestmöte hölls och en sprängladdning brann av och sju poliser och minst en person till omkom. Åtta män stämplade som anarkister greps. Sju av dem dömdes till döden trots att bevisningen var svag. Fyra av dem hängdes året efter.
Sedan får vi inte glömma vår svenske Joe Hill (Joel Hägglund från Gävle) som blev legendarisk som radikal kämpe och sångförfattare och fackföreningsaktivist i Chicago där IWW bildades – Industrial Workers of the World – och Joe Hill sedermera skulle bli en galjonsfigur för och bidra till massor av kampsånger med den mycket spridda ”The Little Red Songbook”. Joe Hill avrättades 1915 i Salt Lake City för ett dubbelmord som många anser att han var oskyldigt dömd för.
Och visst har det funnits ett kommunistiskt parti i USA, grundat 1919 genom en brytning i ”Socialist Party of America” men inre splittringar liksom yttre påtryckningar har lett till att det fått en alltmer marginaliserad ställning.
Karin Henriksson skriver:
”Som framgår på andra ställen i denna bok var kommunistpartiet aldrig särskilt framgångsrikt i USA. Utom egentligen i en befolkningsgrupp – afrikanamerikanerna. Skälet är enkelt. Partiet ville sudda ut rasskillnader eftersom alla i proletariatet hade samma fiende.”
Bernie Sanders slutligen, den gamle borgmästaren i Burlington, Vermont och som satt som partilös i både representanthuset och senaten innan han 2015 valdes in i demokraterna har gett amerikaner med radikala åsikter nytt hopp. Bernie är född 1941 och växte upp i en judisk familj i Brooklyn, New York och har beskrivit en knaper men trygg barndom. Han var journalist innan han engagerade sig politiskt.
”Han gick med i en socialistisk ungdomsklubb, i studenternas fredsrörelse och i medborgarrättsorganisationen Core, Congress of Racial Equality. En del av frågorna han ställde då ställer han än idag: om ägandet av medierna, om pengarnas inflytande i politiken, om vem som tjänar på att löner hålls nere, om vem som förklarar krig och om rasism enbart handlar om irrationella fördomar eller om det finns någon som gynnas av att raserna hålls isär.”
Svartmålningen av honom som socialist har Bernie Sanders slagit tillbaka med att han är ”demokratisk socialist” och för övrigt att han inte är rädd för den etiketten.
Sanders har som en käpphäst i sitt politiska budskap: att höja minilönen i USA från 7, 25 dollar i timmen till 15 dollar.
Men som Karin Henriksson skriver på ett ställe: ”Det förefaller sannolikt att Bernie Sanders får nöja sig med att ha varit en katalysator för en ny vänstervåg.”
En intressant bok, om än lite för mycket namedropping och lite rörig.
