[190204] Ofta talas det om den andra svåra romanen. Romanen som följer upp succédebuten, som visar att framgången inte var en tillfällighet och att författarkompetensen finns kvar, redo att leverera mer.
2009 debuterade Johan Kling med Människor helt utan betydelse, en skildring av utsattheten och ensamheten hos den frilansande mediekillen Magnus som driver runt en sommar i ett 90-talstonat Stockholm. Stilen var sparsmakad, en sorgsen flanörsblick vilade över det urbana landskapet och det var svårt att inte tänka Hjalmar Söderberg. Boken vann mycket riktigt Borås tidningsdebutantpris 2010 och hamnade också bland de nominerade till priset för bästa Stockholmsskildring, anordnad av Stadsbiblioteket samma år.
Nu, ett decennium senare, kommer uppföljaren Lycka. Även här möter vi en ensam medelklassman med osäker socioekonomisk ställning. Han heter David och har det samtida Stockholm som spelplan. Att Kling även varit framgångsrik som filmmakare märks tydligt, för berättandet är filmiskt och drivs fram av skarpt tecknade händelser, situationer och miljöer.
Mycket är sig likt när man ställer Magnus och David bredvid varandra. Två heterosexuella medelklassmän som bor i Stockholms innerstad, sysselsatta i mediebranschen och med vemodet som kännetecken. ”Mig gick livet förbi”, är ett passande citat från själsfränden Doktor Glas ett sekel tidigare. Hos Klings gestalter är det inte livet, utan snarare dess relationer som passerar förbi. Kontaktlösheten skaver, ekar och gnisslar.
I Människor utan betydelse handlade det mest om professionella relationer och en flickvän, kring vilken kärleken skavde och satt lös. Kan någon älska en misslyckad ensling, var en fråga som ekade genom läsningen.
I Lycka verkar huvudpersonen vara något äldre. Jakten på professionell framgång, bekräftelse och kärlek har skruvats ner och gett vika för sökandet efter ett fungerande föräldraskap och den där gäckande meningen med livet.
David är en så kallad singelpappa som lever i en varannan-vecka-tillvaro med sin dotter Fia. Relationen till den före detta partnern Marina är komplicerad. Ett maktspel med dottern som insats pågår, ömsom lågintensivt och gäckande, ömsom uttalat och intensivt.
Mitt i allt detta dyker Kajsa upp, en attraktiv kvinna från det förflutna. Möjligheten till en ny kärleksrelation uppstår, chansen att lämna ensamheten. Ska David släppa taget om den grå tryggheten och träda in i något annat? Och vilket pris skulle detta i så fall få?
Allt skrivs med återhållsamma men träffande pennstreck. Läsaren tas med till ett samtida Stockholm, där antalet ensamhushåll ligger på världsrekordsnivå. Precis som i filmen Darling och i Människor helt utan betydelse finns även en klassdimension invävd i skildringen. Osäkerheten för de frilansande mediepersonerna, i den ofta så knapra tillvaron som utspelar sig mellan faktura och faktura, mellan ett projekt och ett annat. Den moderna tidens urbana prekariat, som den brittiska akademikern Guy Standing beskrev det för ett antal år sedan.
Vi ser mediemänniskor som handlar med symboliskt kapital som viktigaste valuta. Det gäller att ständigt verka uppdaterad och till synes avslappnat pricka in rätt koder. Bara sådär. Ett spel som skär sig mot den ständigt gnagande oron för att inte bli anlitad i dagens skoningslösa gigekonomi. Även David lever med denna oro, en oro som trängs med behovet att bli älskad av sin dotter, grubblerier över livets mening och att våga ta steget ut i den vuxna kärlekens osäkra rymd. Love is a losing game, heter det visst.
