[190207] Vem äger idéerna? Det internationella systemet för immaterialrätt har under hundratals år legat till grund för hur kunskap kontrolleras och distribueras. Historien tog sin oskyldiga början på 1400-talet, då Venedig började belöna sina berömda glasblåsare med tioåriga patent för att skydda deras skapelser från billiga kopior.
Visa oss hur du har gjort, sa lagen, så får ingen kopiera ditt verk under ett decennium. Det var ett smart sätt för staden att belöna kreativitet, men när de venetianska konsthantverkarna emigrerade tog de med sig sina patentkrav och spred på så vis bruket över Europa och till andra verksamhetsområden.
Uppkomsten av patent, och senare upphovsrätt och varumärkesskydd, ledde till ett system för immateriell egendom som inledningsvis hjälpte den industriella revolutionen på traven men så småningom började inkräkta på den allmänning som utgjorts av traditionellt kunnande, då allt fler patent började syfta till att monopolisera kollektivt utvecklad kunskap. Det finns en stor ironi i att den intensiva överanvändning och det missbruk av immaterialrätten som vi ser i dag allmänt anses kväva just den innovationsförmåga som den ursprungligen var tänkt att gynna.
Bild: Traditionell allmänning i Göteborg som omvandlats: Silverkällans odlarkollektiv
Idag är patenten giltiga i 20 år och utfärdas för en mängd tveksamma uppfinningar – allt från Amazons amerikanska patent på ”handel med ett klick” till läkemedelsföretaget Myriad Genetics patent på cancerrelaterade gener. Och i många hightechbranscher är det vanligt med strategiska patent vars uttalade målsätt-ningar är att blockera eller stämma konkurrenter. ”Vi har skapat ett dyrt och orättvist immaterialrättssystem”, skriver nationalekonomen Joseph Stiglitz, ”som snarare gynnar patentjurister och storföretag än vetenskap och mindre innovatörer.”
Den nationalekonomiska huvudfåran hävdar att utan skydd för immateriella rättigheter skulle det saknas incitament att lansera nya produkter eftersom det skulle bli svårt för uppfinnaren att få tillbaka sina utgifter. Men den kollaborativa allmänningens miljoner uppfinnare trotsar denna föreställning genom att gemensamt skapa och använda fri programvara med öppen källkod, eller FOSS (free open-source software), samt öppen hårdvara, eller FOSH (free open-source hardware). En framträdande figur i denna rörelse är Marcin Jakubowski, fysiker och bonde från Missouri som – i sin frustration över hur otroligt dyrt det var att köpa jordbruksmaskiner som ideligen gick sönder – bestämde sig för att bygga sina egna och dela med sig av ritningarna över nätet. Idén utvecklades snart till projektet Global Village Construction Set, vars syfte är att instruera användarna, steg för steg, hur man bygger 50 olika maskiner från grunden, från traktorer, tegelpressar och 3D-skrivare till sågverk, brödugnar och vindkraftverk. Innovatörer i Indien, Kina, USA, Kanada, Guatemala, Nicaragua, Italien och Frankrike har redan gjort verklighet av hans ritningar. Efter denna framgång lanserade Jakubowski och hans samarbetspartners sitt Open Building Institute, vars syfte är att sprida öppet tillgängliga ritningar av ekologiska, fristående, billiga bostäder. ”Målet är decentraliserad produktion”, förklarar han. ”Jag talar om en effektiv affårsstrategi där det traditionella konceptet stordriftsfördelar blir irrelevant. Vår stordriftsfördel handlar om att sprida ekonomisk makt till jordens alla hörn.”
Öppen hårdvara kan också innebära stora sociala vinster och enorma besparingar för statligt finansierade institutioner, säger Joshua Pearce, en ledande forskare och ingenjör på området. Hans forskning kring ekonomin bakom FOSH har visat att produktionen av grundläggande vetenskaplig utrustning – till exempel injektionsnålar av det slag som används i laboratorier och sjukhus – med hjälp av 3D-skrivare och öppna ritningar innebär dramatiskt minskade kostnader, vilket gör sådan utrustning mycket billigare och mer tillgänglig över hela världen. ”Den ofrånkomliga slutsatsen”, säger Pearce, ”är att utvecklingen av FOSH borde finansieras av organisationer som är intresserade av maximerad avkastning på offentliga investeringar, i synnerhet när det gäller teknik inom vetenskap, medicin och utbildning.”
Det står alltså klart att den digitala revolutionen har inlett en period i mänsklighetens historia då det kollektiva skapandet av kunskap har potential att leda till en radikal decentralisering av igandet. Men allmänningsforskaren Michel Bauwens menar att denna potential inte kan komma till sin rätt utan statligt stöd. På samma vis som bolagskapitalisnien länge har varit beroende av stöd från staten i form av industripolitik, offentlig finansiering och lagstiftning, behöver nu allmänningarna stöd av en stat som vill bidra till skapandet av gemensamma värden. Hur ska staten då hjälpa kunskapsallmänningarna att utveckla sin potential? Det finns fem nyckelfaktorer.
För det första, investera i uppfinningsrikedom genom att lära ut socialt entreprenörskap, problemlösning och samarbete på skolor och universitet världen över, färdigheter som gör nästa generation väl rustad för att utveckla de öppna nätverken som aldrig förr.
För det andra, gör all statligt finansierad forskning offentlig genom att kräva att den licensieras inom ramen för kunskapsallmänningen istället för att låta den gömmas undan bakom patent och upphovsrättsskydd som endast gynnar privata vinstintressen.
För det tredje, inskränk företagens över-drivna möjligheter att kräva immateriella rättigheter, för att på så vis undvika tveksamma patent och upphovsrättsskydd som inkräktar på kunskapsallmänningen.
För det fjärde, finansiera så kallade makerspaces – ställen där innovatörer kan mötas och experimentera tillsammans med 3D-skrivare och råmaterial för att konstruera ny hårdvara.
Och, sist men inte minst, stärk civilsamhället – från kooperativa företag och studentgrupper till innovationsklubbar och grannföreningar – för de utgör själva noderna i ett levande nätverk av jämlikar.
Tänk globalt
Även om det är viktigt att ta sig an ojämlikheten inom länder är den globala ojämlikheten mellan länder fortfarande ett stort problem. Sedan år 2000 har den globala inkomstklyftan minskat något – framför allt på grund av minskad fattigdom i Kina – men världen som helhet är fortfarande mer ojämlik än något enskilt land. Och den extremt ojämlika fördelningen av inkomst i världen bidrar till att vi överskrider donutmodellens gränsvärden på ömse sidor. I århundraden har vi uppmanats att betrakta oss själva som i första hand en samling nationer med varsin ekonomi som misstänksamt sneglar över gränsen på ”de andra”. Om vi tar det oundvikliga steg som 2000-talet kräver och dessutom börjar betrakta oss som ett globalt samhälle, sammanlänkat av en mångfacetterad men i grunden integrerad ekonomi, vilka möjligheter kan vi då se att skapa ett system med inbyggda globala fördelningsmekanismer?
Det främsta verktyget för internationell omfördelning har traditionellt varit utvecklingsbistånd, men historien om överföringar av det slaget från rika till fattiga är en framställning av ständiga misslyckanden. I en FN-resolution från 1970 förband sig höginkomstländerna att lägga o, 7 procent av sin årliga inkomst på utvecklingsbistånd senast 1980. Men år 2013 – alltså mer än 30 år efter det datumet – var den totala siffran bara 0,3 procent, mindre än hälften av vad som hade utlovats. Klokt investerade hade de pengarna kunnat ge flera decennier av framsteg inom mödravård, bättre nutrition för barn samt utbildning för flickor i världens fattigaste områden. De hade kunnat stärka kvinnor, bidra till människors försörjning, ökat det nationella välståndet och samtidigt hjälpt till att stabilisera befolkningsökningen.
Där höginkomstländerna brutit sina löften om ekonomisk omfördelning har globala migranter tagit vid. Pengarna de skickar till sina familjer i hemiänderna är idag den enskilt största källan till finansiellt stöd utifrån i många låginkomstländer och överstiger både utvecklingsbistånd och direkta utländska investeringar.
Pengar från migrantarbetare utgör cirka 25 procent av BNP i länder som Nepal, Lesotho och Moldavien och bidrar till att stärka dessa länders motståndskraft mot ekonomiska och humanitära kriser. Därför är migration ett av de mest effektiva sätten att minska de globala inkomstklyftorna. Men för att det ska fungera i längden får inte klyftorna inom värdländerna bli alltför stora, samtidigt som integrationen och den sociala sammanhållningen måste fungera. I annat fall tenderar många samhällen med sviktande ekonomier att skylla på invandrarna istället för att välkomna den mångfald och dynamiska kraft som deras närvaro kan ge.
Höginkomsdänderna rättfärdigar gärna sitt knapphändiga bistånd med argumentet att mycket av hjälpen inte alls investeras klokt, utan försnillas av korrupta ledare eller slösas bort på ogenomtänkta projekt. Noggrann utvärdering har visat att mycket av utvecklingsbiståndet faktiskt har stor effekt när det gäller fattigdomsbekämpning, men det går inte heller att förneka att missbruk förekommer. En metod att komma tillrätta med problemet vore om en del iv det utlovade biståndet gavs direkt till fattiga människor i de berörda länderna. Det skulle ftingera på samma sätt som basinkomst och ge varje individ tillgång till marknader där de kan tillgodose sina grundläggande behov. Dessutom skulle ett sådant projekt, för första gången i världs-historien, faktiskt vara genomförbart, tack vare mobiltelefoner-nas snabba spridning och möjligheten att göra bankärenden via nätet.
Kenya ligger i framkant på det området sedan lanseringen av den mobila betaltjänsten M-pesa år 2007. Inom sex år hade tre fjärdedelar av alla vuxna kenyaner börjat använda tjänsten, däribland 70 procent av landsbygdsbefolkningen och häpnadsväckande nog var drygt 40 procent av Kenyas BNP i omlopp via systemet. År 2018 förväntas det finnas 5,5 miljarder mobilanvändare i världen, och banktjänster i mobilen kommer bara att bli vanligare. Kort sagt kommer det snart vara möjligt att skapa en telefonbok innehållande världens ”fattigaste miljard” och skicka pengar direkt till dem via sms. Tvärtemot farhågan att en garanterad basinkomst skulle göra människor lata eller rentav vårdslösa har studier i flera länder misslyckats med att påvisa en sådan effekt; om något tenderar människor att arbeta hårdare och ta vara på fler möjligheter när de vet att de har något att falla tillbaka på. När det gäller frågan om garanterad basinkomst till världens fattigaste är frågan inte längre ”hur i all världen då?” utan ”varför i all världen inte?”
Det största och längsta experimentet på området håller på att dras igång i just Kenya, under ledning av den amerikanska välgörenhetsorganisationen Givedirectly. Under de kommande 10–15 åren kommer 6.ooo av Kenyas fattigaste via sina telefoner att få en garanterad inkomst som täcker deras familjers grundläggande behov. Organisationens syfte med detta långvariga pilotprojekt är att ge deltagarna den säkerhet de behöver för att kunna fatta långsiktiga, livsförändrande beslut – och bevisa att tiden är mogen för en universell basinkomst. En sak måste dock påpekas: privata inkomster kan inte ersätta offentliga tjänster. Marknaden är bäst på att motverka ojämlikhet och fattigdom när den kompletterar, snarare än ersätter, staten och allmänningarna.
I kombination med gratis utbildning och sjukvård skulle en sådan basinkomst utgöra en direkt investering i varje kvinnas, mans och barns möjligheter att utvecklas, vilket skulle bidra avsevärt till våra möjligheter att nå upp till donutmodellens sociala fundament.
Hur kan man då få in ytterligare pengar – förutom de 0,7 procenten i utvecklingsbistånd – för att omfördela inkomsterna i världen? En början vore en global skatt på extrema privata förmögenherer. Idag finns drygt 2.000 dollarmiljardärer, utspridda på 20 lände, från USA, Kina och Ryssland till Turkiet, Thailand och Indonesien. En skatt på bara 1,5 procent av dessa personers nettoförmögenhet skulle uppgå till 75 miljarder dollar om året, tillräckligt för att finansiera skolgång för samtliga barn och erbjuda grundläggande hälsovård i samtliga låginkomstländer. Till detta skulle kunna läggas ett globalt system för bolagsskatt enligt vilket multinationella företag behandlas som enskilda bolag, vilket skulle täppa till kryphålen i skattelagstiftningen och utrota skatteparadisen, vilket i sin tur skulle höja de offentliga intäkterna och bidra till bättre offentliga tjänster världen över. Systemen skulle kunna kompletteras med beskattning av destabiliserande och skadliga verksamheter, såsom en global skatt på finanstransaktioner för att motverka valutaspekulation och en global skatt på all utvinning av olja, kol och gas. Visst låter mycket av det här osannolikt idag, men många ideer som en gång lät osannolika -som att avskaffa slaveriet, ge kvinnor rösträtt, göra slut på apartheid och säkra homosexuellas rättig-heter -visade sig vara både genomförbara och oundvikliga. I det globala hushållets århundrade kommer globala skatter också att vara det.
Om allmän tillgång till marknaden ska bli norm i vårt tjugo-första århundrade, jämte allmän tillgång till offentliga tjänster, så måste även allmän tillgång till de globala allmänningarna vara det – i synnerhet då tillgången till jordens livgivande system och den globala kunskapsallmänningen.
Med tanke på den kunskap vi har idag om de planetära gränsvärdena ligger naturens fortlevnad alldeles uppenbart i allas gemensamma intresse. Ren luft och rent vatten, ett stabilt klimat och en ymnig biologisk mångfald är några av våra viktigaste ”allmännyttiga” resurser. ”2000-talets stora utmaning”, skriver ekologen Peter Barnes, ”är att bygga en ny och livskraftig akkmänningssektor som kan stå emot inhägnande och intrång från marknadens sida, som kan skydda planeten och skapa en mer jämlik fördelning av frukten av vår gemensamma möda än den vi ser idag.” Ett sätt att uppnå detta mål är enligt honom att skapa ett antal ”allmänningsstiftelser”, som var och en ges särskilda rättigheter att skydda och förvalta en viss del av jordens allmänningar – det kan vara ett lokalt vattendrag eller jordens atmosfär – till alla medborgares och framtida generationers fromma. För att hålla uttaget inom ramen för de lokala respektive globala ekologiska gränsvärdena skulle varje stiftelse slå fast en övre gräns för användningen och ta ut avgifter av användarna – till exempel ett företag som vill pumpa upp grundvatten eller släppa ut växthusgaser – och låta vinsten komma så många som möjligt till del. Det finns redan liknande stiftelser på nationell nivå, men det blir en utmaning att skapa globala stiftelser på grund av de enorma skillnaderna mellan rika och fattiga människor och länder: vem skulle tvingas betala, vem skulle dela på vinsten och hur ska man hantera frågan om återbetalning av den historiska ekologiska skulden? Dessa svåra frågor måste vi hantera när vi väl har börjat betrakta jordens livgivande system som mänsklighetens gemensamma arv.
Skapandet av en global kunskapsallmänning ligger däremot närmare till hands, till stor del eftersom det redan håller på att ske. Men vi har inte ens sett början på dess potential. Föreställ dig vad ett världsomspännande nätverk av fri och öppen mjuk- och hårdvara skulle betyda för de innovatörer som är i störst behov av det. År 2002 blev William Kamkwamba, bondeson i det av torka drabbade Malawi, tvungen att hoppa av skolan då hans familj inte längre kunde betala skolavgiften. Istället gick han till sitt lokala bibliotek, lånade en bok om ellära och byggde ett eget vindkraftverk, trots att vänner och grannar skrattade åt honom. Det enda stället han kunde få tag i material var på soptippen, och därför använde han ett gammalt traktorblad, några plaströr, en cykelram, plastkorkar och en dynamo till sitt fem meter höga vindkraftverk. Det fungerade faktiskt och genererade tillräckligt med ström för att driva fyra glödlampor och två radioapparater. Snart köade folk utanför hans hus för att ladda sina mobiler, och en strid ström av journalister rapporterade om hans makalösa uppfinning. Fem år senare, när William blev inbjuden till Arusha i Tanzania för att hålla en TED-föreläsning, fick han använda en dator för första gången. ”Jag hade aldrig sett internet”, skulle han berätta senare. ”Det var helt otroligt. […] Jag googlade vindkraftverk och hittade så” mycket information.”
Kamkwamba är förstås en osedvanligt påhittig person, men det finns uppfinnare och nydanare i varje samhälle som, om de bara hade tillgång till internet, en kunskapsallmänning och ett makerspace, skulle kunna kopiera, modifiera och uppfinna ny teknik i kampen mot sina mest akuta problem, från att samla in regnvatten och bygga solpaneler till att konstruera jordbruksredskap, medicinsk utrustning och, just det, vindkraftverk. Vad som dock fortfarande saknas är en global digital plattform för det ändamålet, med vars hjälp de kan samarbeta med forskare, studenter, företag och organisationer världen över för att utveckla ny teknik enligt principen med öppen källkod.
Tänk dig nu att en sådan P2P-plattform skulle bygga på allt det som kännetecknar högkvalitativa kollaborativa nätverk: ”resursrecept” som anger vilka redskap, material och färdigheter som behövs för att konstruera varje föremål; användarutlåtande och recensioner av varje ritning; foton och diagram som visar hur designen utvecklas; samt portaler i vilka snarlika samhällen – vare sig det är soliga urbana slumområden eller byar drabbade av torka – kan lära av varandras misstag och framgångar.
En sådan plattform skulle få en omvälvande effekt, säger Joshua Pearce, eftersom ”den skulle erbjuda ett verkligt alternativ till det paradigm för teknikutveckling som har dominerat sedan den industriella revolutionens början”. Men det krävs någon form av initial finansiering, från antingen stiftelser, regeringar, FN eller crowdsourcing. Och det krävs dessutom nya sorters upphovsrättslicenser för att säkerställa att de gamla immateriella rättighetskraven – patent, upphovsrätt och varumärkesskydd – inte inkräktar på den nya kunskapsallmänningen.
Den idag 28-årige William fick ett stipendium för att studera i USA, han har tagit examen och står nu i begrepp att starta ett makerspace och innovationscentrum för skolelever och studenter i Malawi. ”Det finns många begåvade unga människor med smarta ideer”, skriver han, ”men de kan inte utnyttja ideernas potential på grund av bristen på organisationer där de kan utvecklas.” Jag frågade honom vad han trodde att en digital plattform för kunskapsallmänningen skulle betyda för framtidens innovatörer i hans hemland. Han tvekade inte en sekund: ”Det skulle göra det möjligt för dem att använda sin kreativitet till att lösa problem över hela Afrika”, förklarade han, ”eftersom de skulle kunna lära av varandra och förbättra sina uppfinningar.” Bättre tillgång till den globala allmänningens kunskap skulle vara ett av de mest genomgripande sätten att omfördela 2000-talets välstånd.
