[190204] En konstnär kämpar för att ett schweiziskt möbelföretag ska öppna sitt arkiv över arkitekten Luis Barragáns efterlämnade verk. Men de vägrar. Så hon låter tillverka en gåva av arkitektens aska och erbjuder den som betalning.
Upplägger låter kanske skruvat men The Proposal, nyligen visad vid Göteborgs filmfestival, är en dokumentär. Konstnären i filmen, Jill Magid, arbetar ofta med maktstrukturer som tema och har i tidigare verk bland annat drivit med övervakningskameror. Hennes metod består i att med social ingenjörskonst och oortodoxa medel närma sig maktens centrum för att gå i dialog med den inifrån.
Den här gången är föremålet för hennes studie möbeljätten Vitra, ägare och förvaltare av den mexikanske arkitekten Luis Barragáns namn och verk. I filmen får vi följa Magids enträgna försök att få tillgång till Vitras arkiv. Fram träder bilden av hur ett rikt kulturarv ryckts bort från sitt hemland och låsts in i en källare utanför Basel av en sniken privat stiftelse.
Det är en hänryckande berättelse, elegant förmedlad via kontemplativt foto och sinnligt uppläst brevkorrespondens mellan Magid och arkivförvaltaren Federica Zanco. Magid lirkar med den svårflirtade Zanco, och långsamt växer någon sorts vänskap och förtroende fram. Filmen drivs av hoppet att den svala och ansiktslösa arkitekturhistorikern Zanco så småningom ska släppa till och ge Magid, det mexikanska folket och omvärlden tillgång till det kulturarv som väl rimligen borde tillhöra oss alla?
När Magid lyckas ordna en egen konstutställning om Barragán i Schweiz anar vi att någon sorts upplösning närmar sig. I samband med utställningen ska ”ett förslag” presenteras för Zanco. Exakt vad planen går ut på förblir länge höljt i dunkel. Suggestivt klipper filmen mellan scener som formar sig till ett gytter av ledtrådar: Magids minglande med Barragáns släkt i Mexiko, en byråkratisk pappersexercis kring tillstånd att förflytta aska från Luis Barragáns urna, bilder från någon sorts kemilabb…
Den effektfulla dramaturgin utmynnar i vad som är tänkt att utgöra filmens klimax. En storslagen och skimrande ”gåva” erbjuds till Zanco, med krav på eftergifter. En present – med villkor? Knappt hinner jag protestera mot den dubiösa retoriken i Magids spektakulära förhandlingsstrategi förrän filmen gör det själv, via exempel på hur hennes makabra utspel debatterats i media. För ett ögonblick tycks filmen släppa taget om sitt problemformuleringsprivilegium, och en osäkerhet anas kring Magids egentliga motiv. Är hon en kulturarvets Robin Hood som genuint hoppas att hennes plan ska fungera? Eller snarare en konceptkonstnär som leker med såväl sin måltavla som sin publik?
The Proposal är en förförisk och provocerande film, om politiska och moraliska förhållningssätt till kulturellt ägande, men också om konstens kraft i en hypermedialiserad tid. Avsiktligt eller ej visar Jill Magid genom sin elegant konstruerade berättelse om sitt eget konstprojekt att även ägandet över berättandet utgör en sorts makt.
