[190207] Det är ingen djärv gissning att det klimattoppmöte i polska Katowice blir ett fiasko. Vi måste nu på allvar fundera på hur världen ska styras och organiseras i framtiden, skriver filosofen Torbjörn Tännsjö.
Vi är vana att möta följande tankefigur i diskussionen kring klimathotet: Läget är allvarligt men inte hopplöst, det gäller att få till stånd handling nu, så att uppvärmningen kan hejdas. Det kan se mörkt ut, men striden är inte förlorad. Nya tekniker framkommer, det finns en växande medvetenhet på vårt klot om det existentiella hotet. Framtiden är trots allt ljus.
Allt detta låter hoppfullt men tankefiguren fick en grundstöt förra sommaren, då David Wallace-Wells publicerade sin artikel ”The uninhabitable earth” i New York Magazine. Han fick oss att förstå att redan de utsläpp vi gjort och håller på att göra av växthusgaser innebär att vi under det innevarande århundradet måste hantera gigantiska problem med flyktingströmmar från områden som kommer att göras obeboeliga och obrukbara. Vi står alltså inte inför bara problemet hur vi ska hejda den fortsatta uppvärmningen, utan också inför ett mera omedelbart problem: hur vi ska hantera de konsekvenser vi redan gett upphov till.
Bild: Vilket spår ska vi välja i klimatkampen? Despotiskt eller icke-despotiskt?
Till detta kommer den rapport som publicerades i somras av bland andra den svenske forskaren Johan Rockström, där budskapet är att om vi inte omgående tar itu med saken riskerar vi att hamna i en situation där det är för sent att alls göra något åt problemen. Det finns inga bestämda svar i artikeln när det kan ske, men inte heller några garantier för att vi har gott om tid till vårt förfogande.
Författarna skriver: ”Vi undersöker riskerna för att självförstärkande återkopplande mekanismer kan komma att knuffa klotet mot en tröskel som är sådan, att träder vi över den, är det inte längre möjligt att stabilisera klimatet så att temperaturhöjningen blir kontrollerbar. Vi kommer då att erfara hur temperaturen kontinuerligt ökar fram mot vad som kan kallas ’hothouse earth’, och denna ökning kommer att ske även om mänskliga utsläpp skulle reduceras. En passage av en sådan tröskel skulle innebära mycket högre global genomsnittlig temperatur än vad som förekommit på 1,2 miljoner år och havsnivåerna skulle vara högre än någonsin under holocen.”
Inför klimatmötet i Katowice anger den internationella klimatpanelen IPPC att vi har högst tio år till vårt förfogande för de drastiska nedskärningar som erfordras, om vi ska undvika en process som kan leda till oåterkalleliga effekter. Aktuella rapporter visar dock att utsläppen ökar och halterna av växthusgaser i atmosfären fortsätter att stiga. Det förefaller som om det globala existentiella hotet är en realitet. Ändå vidtas inga effektiva åtgärder för att undanröja det. Hur är det möjligt?
Den enkla förklaring många kommit fram till är denna. Vi står här inför ett kollektivt beslutsproblem, som vi inte kan hantera med hjälp av existerande institutioner. Vad som erfordras är kollektivt globalt handlande, men det finns ingen kollektiv global makt som kan ta sig an det. Vad vi måste förlita oss på är samverkan mellan oberoende stater. En sådan samverkan har i hanteringen av ett problem som detta en inbyggd svaghet. Varje nation vill göra så litet som möjligt för egen del, samtidigt som man vill att de andra ska bära olika bördor. Vi känner problemet som allmänningens problem. Varje nation bidrar till utsläppen, men de egna utsläppen är försumbara i det stora hela. Man vinner inget för egen del med att upphöra med dem. Det är ingen djärv gissning att mötet i Katowice kommer att bli ett fiasko.
En jämförelse mellan bensin och diesel som drivmedel för bilar är illustrativ. Vi drar nu ned på bruket av diesel, då dieselbilar spyr ut kväveoxid i farliga halter. De som kör bilarna och deras familjer drabbas. När vi upphör att köra dieseldrivna bilar övergår vi till bensindrivna. Det är lätt att motivera övergången. Vi drabbas visserligen i ännu högre grad av att växthusgaser släpps ut. Men vi drabbas inte specifikt av våra egna utsläpp, utan av de samlade globala utsläppen. Över dem har vi ingen kontroll.
Kontroll i syfte att hantera problemet medför ifråga om växthuseffekten betydande kollektiva bördor. Sådana kommer att erfordras redan för att hantera de konsekvenser vi redan gett upphov till. Än mer för att om möjligt hejda den riktigt stora katastrofen som Rockström och hans kolleger pekar på.
Rockström och hans kolleger har sett detta, men skriver bara i mycket allmänna ordalag om själva beslutsproblemet och om hur det förutsätter kollektiv mänsklig handling. De antyder också att vad som erfordras är nya politiska institutioner ( governmental arrangements). Hur ska vi tänka oss dem?
Innan jag försöker besvara den frågan vill jag göra en filosofisk reflexion. En outtalad förutsättning för diskussionen kring den annalkande klimatkatastrofen har varit att vi om möjligt bör undvika den. Det är av ondo om vi gör slut på mänskligheten. Men är detta verkligen något negativt?
Flera filosofer har svarat nej på frågan. De har argumenterat på ettdera av två sätt.
Några har hävdat att mänskligheten hur som helst kommer att gå under en dag. Till sist lurar trots allt värmedöden på oss. Det är inte något vidare att tillhöra den sista generationen, men några kommer säkert att göra det. Det spelar därmed ingen roll om vi går under förr eller senare. Då det väl är över finns ingen där som kan klaga! Georg Henrik von Wright hävdade som bekant att det i kosmiskt perspektiv är en ”pipa snus” om mänskligheten dukar under.
Andra har hävdat att livet är så eländigt att det är bättre om det upphör än om det fortsätter. En imposant filosofisk tradition, från Sokrates över Schopenhauer och Nietzsche och i vår tid den sydafrikanske moralfilosofen David Benatar, har drivit den linjen.
Vad ska man säga om dessa filosofer och deras rent existentiella pessimism? Jag gör mitt bästa för att vederlägga dem i ”Filosofisk tröst. En bok om döden”, men det ligger i sakens natur att ingen argumentation i frågor som dessa är konklusiv. Det är verkligen bekymmersamt att så kloka människor har tänkt i dessa banor. Jag hävdar ändå bestämt att vi bör akta oss för att låta oss tröstas av deras föreställning att det inte spelar någon roll om vi kan hantera det globala existentiella hotet. Vi bör tänka skarpt över hur vi ska kunna leva vidare på klotet, under en oöverskådlig om än inte oändlig fortsatt tid.
Hur ska vi då kunna lösa det kollektiva beslutsproblem den globala uppvärmningen ställt oss inför?
Jag har länge trott och argumenterat för att lösningen är global demokrati med ett globalt parlament, som utser en global regering och som lagstiftar för hela klotet (i ”Global democracy. The case for a world government”, 2008/2014). Jag tror fortfarande att en sådan global demokrati skulle kunna rädda oss ur vårt kollektiva existentiella predikament. Ett problem är emellertid att tiden nu förefaller vara så knapp. Och samma problem som hindrar oss från att hantera problemet med den globala uppvärmningen hindrar oss också från att etablera den globala demokratin.
Kanske kunde vi göra det, om vi fick hundratals år till vårt förfogande. Vi har emellertid inte den tid vi behöver. Något måste ske raskt. Etablerande av global styrelse får ske genom en kupp, ett slags existentiellt språng, där de suveräna nationalstaterna tvingas upphöra att finnas till. En global regering i form av en global despoti tar över. Demokratin får komma sedan, i form av ett långsiktigt reformprojekt, ungefär som demokratin etablerats inom existerande icke demokratiska nationalstater.
Det känns konstigt att behöva säga något sådant, och det strider helt mot min argumentation i den ovan nämnda boken, men jag tror att lösningen på problemet måste vara inte global demokrati utan global despoti. Ja, det är inte bara en rekommendation, utan rent av en förutsägelse. Om mänskligheten alls kommer att räddas, vilket är högst osäkert, så kommer det att ske med hjälp av en global upplyst despotisk styrelse.
Min förhoppning är nu att då havsnivåerna stigit med flera meter, då flyktingströmmarna och försörjningsläget på många delar av vårt klot blivit problematiskt, kommer någon existerande global politisk struktur att träda in, ta det globala kommandot och reda upp situationen. Och jag hoppas att tiden då inte är ute.
Det bästa och mest troliga utfallet vore om FN:s säkerhetsråd tog på sig denna uppgift. Ser man saken så kan man också långsiktigt hysa ett hopp om global demokrati. En sådan global despoti skulle ha ett behov av att vinna demokratisk legitimitet och ett sätt för den att få sådan legitimitet vore genom att demokratisera FN.
Men finns tid för detta globala räddningsprojekt? Vi sitter i en rävsax. Vi har ännu inte slagit av på takten i våra utsläpp. Måste vi vänta på synliga konsekvenser av uppvärmningen i form av flera meter högre vattenstånd i våra hav är det möjligt att vi då redan trätt över någon av de trösklar forskarna talar om. Det är också möjligt att det globala ingripandet sker i ett läge då oddsen för att lyckas med räddningsprojektet för den mänskliga civilisationen är dåliga och kostnaderna höga. I sista hand kan det handla om att rädda en snäv fraktion av mänskligheten (och andra arter) i en futuristisk Noaks ark. Allt för att på sikt möjliggöra en fortsättning av vår civilisation.
Det är inte lätt att vara optimist beträffande framtiden, för den som avvisar den pessimistiskt tröstande tanken att det är av godo om allt tar ett slut, ju förr desto bättre. Ändå finns där en strimma av hopp, om vi vågar tänka om och tänka radikalt. Så har jag gjort, jag uppmanar andra att göra detsamma.
