[190128] Ikon, klimathopp, popstjärna och Eko-Pippi. Epiteten är många och stora när det talas om Greta Thunberg, dagens mest omtalade svensk, på hemmaplan och över hela världen.
Nyss tog hon emot stora ovationer på World Economic Forum, dit hon i klimatkonsekvensens namn hade anlänt efter en lång och krånglig tågresa, mitt bland alla miljöförstörande privatjet och limousiner.
Dessförinnan gästade hon Skavlan, flankerad och lovordad av den amerikanska medborgarrättskämpen Jesse Jackson. Även Idrottsgalan besökte hon, då för att dela ut pris till årets ledare, herrlandslagets förbundskapten Janne Andersson.
Mitt i all detta kan man fråga sig vad som är så fantastiskt med Greta Thunberg och hennes gärning. En och annan cyniker skulle säkert muttra något om hennes kända och framgångsrika mamma, operasångerskan Malena Ernman. Utan henne skulle Greta kanske bara vara en trotsig tonåring i mängden, någon som folk mest suckade eller fnös inför.
Andra, mindre cyniska röster, skulle förmodligen säga något om sociala medier och tajming, att världen behöver en ung röst som säger det mest självklara om det mesta angelägna, klimatkrisen. Någon som står obunden från politiska, ideologiska och forskningsmässiga lojaliteter och positioneringar.
Mest av allt utmärker sig Greta Thunberg för sin rättframhet och rättrådighet. Hon säger som det är – att dagens vuxna håller på att sabba livsbetingelserna för kommande generationer. Att en blind tro på ekonomisk tillväxt, teknologiska snabbfixar och framhärdandet i en ohållbar livsstil tar oss in i en katastrof med okontrollerbara följder, något riktigt otäckt, för alla och envar.
Ofta sägs det att barn, dårar och druckna är sanningssägarna. Att det är från dem sanningen kommer, inte från de vuxna i rummet. Men saken är den att Greta Thunberg inte säger något väsentligt nytt. Hennes budskap är ett rättframt och rättrådigt destillat av alla de forskningsrapporter och forskningsuttalanden vi översköljts av under de senaste 10 åren. En rättfram konsekvens av allt det vi har hört på klimatkonferenser, gång efter annan.
Ofta har det också hörts att Greta Thunberg är vårt hopp. Hoppet för klimatet, hoppet för planeten, hoppet för oss människor. Och visst är hennes agerande hoppingivande.
Samtidigt finns det något skrämmande här. Inte i Greta Thunbergs agerande, utan i omvärldens reaktioner, alltså i den mänskliga tendensen att skjuta över hoppet och ansvaret på någon annan part. I det här fallet handlar det om en 16-årig skoltjej från Stockholm. För hur rimligt är det egentligen att en 16-åring ska axla ansvar för det hyckleri, den ansvarsflykt och alla de halvkvädna visor som dagens politiska och ekonomiska etablissemang står för? Och vad säger egentligen detta om de så kallade vuxna i rummet?
