[190115] Jag har aldrig upplevt något liknande: en fullsatt biosalong där alla tycks hålla andan de två timmar filmen varar. Beautiful Boy lämnar inget utrymme för avspänning i någon form. Den är och lever i kraft av att hålla åskådaren fast i känslan av den absoluta vanmakt som drabbar varje förälder med ett nästan vuxet barn som han eller hon ser gå åt skogen och både känner och vet, att det kan de i grunden inte göra något åt. ’Barnet’ är en egen människa nu, med egna val och värre, egna misstag; barn, men ännu långt ifrån vuxen.
Det händer under tonårstiden att man inte mår bra. Hittar man då ett stycke kemi som lyfter undan oket av stigande ansvar, krav inför framtiden mm, då kan klockan vara slagen. Som sångerskan Kate McGarrigle uttalade sig om sonen Rufus (Wainwright): I guess he just liked a lot to go to parties and got into a habbit it was difficult to get out of again…
Hon säger samtidigt, att hon aldrig var orolig för honom, eftersom hon inte kunde se att han satt inne med något failure manuscript.
Det finns anledning att nämna Rufus Wainwright i förbindelse med Felix Van Groeningens film, eftersom förstnämnde både i vittnesmål och musik aktualiserat sitt beroende av metamfetamin, christal meth, en extremt beroendeframkallande och dödlig drog. Välbefinnandet och kreativiteten den bidrar till gör den oemotståndlig, det nedbrytande den sätter i gång är lika oåterkalleligt. Wainwright fick hjälp av Elton John (som kallat honom the greatest songwriter on the planet), Nic Sheff framför allt av sin far, journalisten David Sheff.
Filmen lever i denna enda stämning, som kommer att utveckla dess huvudsakliga tema: den förlamande medvetenheten om hur hjälplös människan innerst inne är. Oavsett graden av livsfara ditt barn utsätter sig för, stelnar du i denna stilla, kalla insikt och blir till sist funktionsoduglig i allt vad vardagslivet normalt kräver. Bara den intensiva tron på en godartad utveckling håller dig uppe, tillsammans med omgivningens empati, vilket i det här fallet hustrun representerar, medan exfrun är lika paralyserad som väl fadern.
Beautiful Boy är en film att ta del av på grund av ett skådespeleri av så genomskinligt slag, att du känner dig närvara i en konkret livserfarenhet i din omedelbara omgivning. Artisterna gör sig läsliga och totalt sårbara i sina ärliga redovisningar, därav stämningen i salongen. Man blir nästan fysiskt medveten om alla livshistorier som utspelar i åskådarnas huvuden, deras egna historier. Hemligheten bakom detta skådespeleri är Timothée Chalamets mångsidiga intelligens, som gör att han kan bygga den framspelade karaktären på en välartikulerad insikt om problematikens mångfacetterade orsaker och låta dem ta form i hans utsökt detaljerade anletsdrag.
Här finner vi ytterligare en anledning att associera till Wainwright, när han i sin fraseringskonst i sången, liksom i formuleringskraften och originaliteten i densamma, även han avslöjar en skärpa och en underliggande bildning utan vilken något sådant inte kunde utveckla sig.
Wainwright och Chalamet är två sällsynt lyckade utskott av bryskt självförtroende och skärpt skaparglädje (det finns ingenting av genialt ”svårmod” över någon av dem) få miljöer likt den som har sitt främsta säte i New York är i stånd att frambringa. Den föds där, för att sedan bringas till fulländning varhelst det vara månde.
Chalamet presterar allt detta bara ett år efter genombrottet i Call me by your name, den Oscarsbelönade film han själv nominerades till bästa manliga huvudroll för – filmen som beskriver en alltuppslukande förälskelse utan att något egentligen uttalas, där orden I love you känts alldeles överflödiga, fel! Nu får han en ny chans. Jag nåddes apropå det av nyheten, att man planerar en nummer två av denna film, vilken sällsynt misslyckad idé! Avmystifiera filmens förtätade gåta för att förvandla den till en TV-såpa som tusen andra – varför?
Man kan hoppas på det bästa men befarar det värsta – läs boken i stället, som nu föreligger på svenska.
