[190110] Alltsedan 1990-talet har maskulinitetsforskningen i stigande grad problematiserat begreppet manlighet, eller snarare manligheter. Framtill tills dess hade män och manlighet allt som oftast lämnas ifred och fått utgöra en självklar mänsklig norm. Sällan var det något som ifrågasattes eller forskades kring.
Istället var det kvinnan som var udda, ett offer eller en avvikare, någon som skulle beskyddas, befrämjas eller bromsas i sin framfart i samhället.
Nu är det som bekant annorlunda. Speciellt sedan me-too-rörelsen svepte in över världen för lite över ett år sedan. Att vara man har nog aldrig varit mer mångfacetterat och snårigt än idag. Men har livet någonsin varit helt igenom lätt, för någon människokategori?
I den nyutkomna boken Har mannen en framtid?, skriven av journalisten och beteendevetaren Lena Gustafsson, vänds och vrids det på manligheten. Inte minst görs detta utifrån att kvinnor idag övertrumfar män på många av samhällets områden, mest uttalat inom utbildning. Även inom traditionellt manliga högstatusområden på arbetsmarknaden, som juridik och bland läkare, håller kvinnorna på att gå om männen. Så det moderna kunskapssamhället tycks tillhöra kvinnorna, mer än någonsin.
Boken består av 13 intervjuer, alla med så kallade kända män. Hur kända de är kan diskuteras. Själv hade jag bara kännedom om en handfull av dem innan läsningen påbörjades. Men känd och kändis fungerar sällan som fyrkantiga och entydiga begrepp.
Merparten av männen verkar inom näringslivet och i den urbana symbolanalytiska konsultbranschen. Inga mekaniker, vårdbiträden, förskolelärare eller hantverkare alltså.
Här finns istället grundaren av omvärldsanalysföretaget Kairos Future, Mats Olsson, organisationskonsulten Lars Einar Engström och professorn på Handels Micael Dahlén. Bara en av de tretton intervjuade männen – journalisten Nuri Kino – har ett utländskt klingande namn.
Gemensamt för de intervjuade är att de upplever att dagens manlighet står i kraftig omvandling, att gårdagens manlighet inte är gångbar idag, än mindre i framtiden. Jämställdhet är en självklarhet och de mansgriserier som uppdagades under me-too-kampanjen tas det skarpt avstånd ifrån, på bred och enad front.
Samtidigt undrar jag om det hade kunnat sägas något annat här, i synnerhet som de kända männen befinner sig mitt uppe i sina egna boomande karriärer. Och vem hade i förstone fått vara med i boken om den ifrågasatt me-too?
För tendensen att skriva biografier och låta kända människor berätta om sina liv här och nu har sina uppenbara problem. Vem blottar sina skevheter och svagheter, när karriären i så hög grad bygger på det egna så kallade ”varumärket”? För vem vill boka en föreläsning med någon som har en unken syn på jämställdhet och därtill försvarar denna skönhetsfläck?
Vidare noterar jag att männen är till synes kända och framgångsrika, många av dem dessutom rika. Någon glesbygdstillvaro verkar heller inte förekomma, utan storstäder och flitigt resande är det framträder i texten.
Ingen av männen verkar heller leva i något förhållande där den andra parten är ekonomiskt eller socialt överlägsen, om man nu ska tala i krassa termer. Alltså – den manliga överläkaren eller VD:n lever med en sjuksköterska eller en speciallärare. Känns mönstret igen?
Ingen av männen tycks heller vara gay eller queer, åtminstone framträder inget sådant i berättelserna. Alltså ser vi en räcka ganska mallade framgångsmän som paraderar fram, vilket får oss att återigen möta schablonen av mannen som aktiv, stark och resultatinriktad.
Men strunt i det. Gnäll är inget vinnarkoncept; det förstör festen och likställs ofta med avund.
För här finns ju en del kul och tänkvärt att ta del av ändå. Som ekonomen Micael Dahlén som skojpläderar för att det där dags att förbjuda manspreading eftersom ”det skickar fel signaler till hjärnan.” Mindre manspreading skulle kunna få testosteronnivåerna att sjunka och många aggressionsproblem därtill. Så håll igen benen killar!
Att dagens företag fortfarande tenderar att vara maskulint definierade, ser Dahlén som en belastning eftersom de bästa hjärnorna sällan finns bland de mest testosteronstinna personerna, utan snarare tvärtom. Hänsynslöshet och råstyrka är ingen framgångformel för att hantera dagens och morgondagens utmaningar.
Intressant är även det maskulina ridderlighetsideal som lyfts fram av Mats Lindgren och några till i boken. Det sägs att män behöver skärpa sig och ta ansvar. Här hörs ett eko från framgångsrika nykonservativa/nyliberala röster som Jordan B Peterson eller David Eberhart, män som hävdar att det är dags för andra – mindre lyckade – män att rycka upp sig och inte skylla på andra eller på en taskig lott i livet.
Vad detta skärpa-till-sig bottnar i och sedan landar i, är en annan sak. Är det någon sorts återbruk och förädling av en konservativ mansarketyp, en gentleman 2.0.? Men vad kommer i så fall tillsammans med den? För implicerar inte ridderligheten att det ska finnas en svagare jungfru att beskydda och rädda? Och i vilket gammelpatriarkalt dike hamnar vi i då?
Personligen spelar det inte så stor roll vem som är artig och håller upp dörren när en kommer med fullastad med kassar eller barnvagn. Här är snopp och snippa oviktiga kategorier. Det viktiga är istället att det sker och bygger på en genuin vilja att göra gott, snarare än någon normanpassning eller något personligt varumärksbyggande. För vad händer när trendvinden vänder och man inte längre ska vara gentleman utan kantig och hård? För dörrsmällen i ansiktet känns likadan oavsett om den orsakas av en man eller kvinna, framgångsrik varumärksstrateg eller arbetslös dagdrivare.
För banalt uttryckt borde ändå den överordnade normen vara den goda och hänsynsfulla medmänniskan, oavsett om hen är född med snippa, snopp eller något annat.
