[181204] Grunden ligger kvar från Dogville, när den ikke-existerande ridån går upp för En Vintersaga: belysningen rakt uppifrån, de vackra taklamporna, fläktarna…
Mitt i allt detta spelar Johan Holmberg, med lång bakgrund i Göteborgs teaterhistoria och numera knuten till Dramaten i Stockholm, fram en olycklig kungagestalt med skarpa drag och genomskärande blick. Han är svartsjuk och hanterar svartsjukan illa. Han har rent strindbergska misstankar om, att barnen som fötts och föds inte är hans, han driver svartsjukan till vanvett.
Dennis Sandin, som står starkt i minnet av hans Kikkiland på Stadsteatern, vill även gentemot Shakespeare vinna underhållningsvärden ur den klassiska texten, kvaliteter som inte är det som ligger närmast till hands att lyfta fram i detta spröda, lyriska spel i ett gigantiskt body of work till teaterkonstens fromma.
Kanske är det även så, att premiärpubliken skrattar sönder föreställningen, så att utspel som kunde rymt tragiska undertoner överröstas av glam. Det gäller framför allt Yngve Dahlbergs krumbukter som ibland är roliga, ibland mindre roliga men som aldrig fördjupar någonting. Det gör det svårt att hitta rätt i dramat i pjäsen, som Holmberg nu måste hantera helt på egen hand, vilket blir en svår uppgift. Han gör en magistral konung orubblig i sin position om än inte i sitt sinne. Vilken relationen mellan honom och Karin de Frumeries drottning i grunden är förtappar sig dock i det okända, hon glider både honom och oss ur händerna.
Över huvud taget framträder de olika rollkaraktärerna som separata delar av en antologi på scenen, när deras inbördes sammanhang går förlorat.
Men teatern som sådan finns ändå kvar, alldeles som på Shakespeares tid. Kyrkbänkarna står även de fortfarande stadigt på golvet, upplevelsen av en teater som är på väg mot förnyelse är solid trots oklarheter och felgrepp här och man ser fram mot kommande föreställningar.
