[181128] Livet i universitetsvärlden har blivit ett allt vanligare motiv i dagens svenska prosa. Många författare trängs i denna tematiska ruta: Elise Karlssons Klass, Isabelle Ståhls Just nu är jag här, Therese Bohmans Aftonland, Niklas Elméns Trojkan, Anna Roos Spel och Martin Engbergs En enastående karriär, för att bara nämna några.
Kunskap är makt, sägs det. Men vilken kunskap står över annan? Och vem äger rätt att definiera detta? Mer konkret, vilken forskning får anslag och stipendier? Vem får publicera och synas? Vem hamnar i bittert bakvatten? Här öppnas en fullödig dramaturgi, full av akademiska kotterier, maktspel och hierarkier, en spelplan med stora stänk av absurditet mitt i all förment rationalitet och vetenskaplig uppblåsthet.
Senaste tillskottet till denna lista är Standardmodellen av författaren och kulturskribenten Helena Granström. Huvudperson är den unga universitetslektorn i fysik, Elsa. Miljön är anonyma institutionskorridorer, mestadels befolkade av män och genomsyrade av manlig dominans. Ingen smickrande bild av vetenskapen och vetenskaparna, således. Ljuset är grådaskigt, smaken är fadd och undertonerna lätt absurdistiska. Meningslöheten singlar ner som kritdamm över korridorer och lektionssalar.
Samtidigt finns en besatthet av att knäcka vetenskapliga koder, en skenande drift att begrava sig själv i arbete för att sedan höja sig över det mänskliga. Att forska fram en standardmodell som blir en übergenialisk brygga mellan relativitetsteori och kvantfysik.
Karismatiska professorer med en osviklig känsla för nätverkande i ena ändan, excentriska men genialiska professorer med skrynkliga kläder och udda beteende i andra ändan, mitt i allt detta träder den fascinerande professorn Albert in, en man som mest påminner om ”en plågad konstnär.”
Med Albert tycks en ganska stillastående handling kunna gå igång, inte minst genom huvudpersonen Elsas dragning till denna gäckande person. Vad attraktionen närs av framgår inte riktigt, men vad vet vi egentligen om andras begär? Fysikens begär.
Därtill märks Laura, en vänskapssökande österrikisk doktorand. Sannolikt romanens enda sympatiska och märgfulla gestalt. I övrigt är de andra ganska tunna och karikatyrmässigt omkringglidande. Elsa är också en gestalt som går på lågvarv, som registrerar snarare än agerar, en universitetskorridorernas Mersault för att prata Camus.
Allt vevas fram med en filmisk berättarstil, mest att likna vid en långsamt och lätt gnisslande projektor i ett ödsligt rum. Att skildra det lätt absurda och meningslösa utan att tappa tempo och engagemang är svårt, vilket märks mer än väl i denna berättelse. Hur skapar man egentligen narrativ energi i skildringen av meningslöshet? Och hur får man läsaren med sig?
Handlingen kulminerar i ett sexuellt övergrepp, en sjaskig händelse som mest bara sker. Sedan fortsätter livet i grådiset, i mellanrummet mellan verkligt och overkligt.
