[181126] Forough Farrokhzad har fått namn om sig som Irans kanske främsta 1900-talspoet. Hennes liv var intensivt i ständigt uppror, därtill kort. Intensiv är också den föreställning med fem kvinnor på scenen som vill hylla henne.
Det är mycket skratt i publiken, när föreställningen Upprorets poet har urpremiär på Göteborgs stadsteaters scen Studion. Komiken är ju gärna en motståndets stöttepelare. En ledamot i Svenska akademien, Horace Engdahl, syns i salongen. Det gör också en nybliven akademiekollega till honom, poeten Jila Mossaed, bosatt i Göteborg. Hon och regissören Rebecca Örtman, som kläckt idén, har skapat den text som blivit till föreställning, en text byggd på Farrokhzads poesi och en sammanflätning av hennes och Mossaeds liv. Mossaed har i intervjuer beskrivit Farrokhzad som en förebild, en ikon. Bådas dikter är förbjudna i Iran. Mossaed bor i Sverige sedan 1986.
Mossaed har i föreställningen roll som berättare men inte i egen person utan företrädd av skådespelaren Bahareh Razekh Ahmadis mjuka röst. Uttrycken är många, tempot högt, formen kabaréliknande med dans, musik, sång, snabba kläd- och rollbyten och en stundom farsartad ton i framställningen. Skådespelarna har en mustasch i fickan som gör att de snabbt kan växla från kvinna till man. Alla med ett stort fysiskt uttrycksregister. Kristina Issa, tonsättare med guld i strupen, tar föreställningen till en hög musikalisk nivå.
Det handlar om en ung kvinna som har bråttom i livet, gifter sig tidigt, får barn, vill inte känna sig som mans slav, skiljer sig, förlorar vårdnaden om barnet, debuterar som 20-åring med diktsamlingen Fången, reser, översätter, skriver reseberättelser som första kvinna i landet, börjar filma och har en förbindelse med en filmregissör. Allt får vi förstå via korta och intensiva tablåer om en kvinna i ständig opposition mot det patriarkala samhällsskicket. Det är inte riskfritt ens under den period hon lever i, då hennes land styrs av Persiens siste shah och hans hustru Farah Diba. Men nedärvda traditioner och familjeregler ändras inte ens av en reformvänlig regim. Protesterna mot det allt större västliga inflytandet i landet, som ansågs hota de islamiska traditionerna, blev allt större. Och en ung, vacker och begåvad kvinna som skrev modernistiska dikter om kärlek, erotik och motstånd, därtill hade förbindelser med män utanför äktenskapet, levde farligt. Samma år, 1967, som shahen låter sig och sin hustru krönas till kejsare och kejsarinna, dör 32-åriga Forough Farrokhzad i en bilolycka, vars orsak lämnat en del frågetecken efter sig.
Det kan nog dyka upp ett eller annat frågetecken också när det gäller denna föreställning om henne, som ska ut på turné med Riksteatern efter att ha spelats året ut i Göteborg. Att den framförs av endast kvinnor på scenen känns helt naturligt om man bara inte därmed identifierar Farrokhzad i termer av feminism. I en radiointervju på engelska (citerad på Wikipedia) om det ”feministiska perspektivet” protesterar hon mot att tituleras kvinnlig poet. Hon lär ha fört många efterkommande kvinnliga poeters talan när hon poängterade (och då är vi strax bortom mitten av 1900-talet) att det viktiga inte är om ett verk beskrivs som gjort av man eller kvinna, för talar man om kvalitet kan könet inte spela någon roll, något annat vill hon till och med kalla oetiskt. När ett verk når en särskild mognadsnvå, menar hon, så skiljer det sig från sin skapare och ansluter till en värld där det värderas för sina egna meriter.
Om det inte alltid är lätt att hänga med i föreställningen som vindlar fram i händelseförloppet, så har Farrokhzad och hennes dikter givit upphov till ett fantasirikt konstverk, värt att upplevas av såväl män som kvinnor.
