[181123] Olafur Sigurdson som dvärgen Alberich är ett vokalt kraftpaket av stort mått. Det är kring honom som historien cirklar i första delen, Rhenguldet, av Richard Wagners Nibelungens ring, som Göteborgsoperan just sjösatt. Ingen lätt sak för den som ska få det att funka lika bra på scenen som i orkesterdiket. Att ta till humorn och tron på publikens fantasi kan hjälpa.
Den långa orkestrala inledningen till Rhenguldet illustreras på scenen av en våg av skugglika uttryckslösa människor, nibelungar, som passerar längs scenen, att föreställa det rinnande vatten som det inte finns något av i denna föreställning. Mitt på scenen ett träd, världsasken. Intill dess stam ett ungt kyssande kärlekspar i gyllene inramning, att representera den för världens överlevnad så nödvändiga kärleken. Men när nibelungen Alberich mitt framför näsan på rhendöttrarna, som nobbat hans frierier, stjäl det guld som de är satta att vakta försvinner kärleksparet från scenen och trädet antar därefter ett allt mer tvinande tillstånd. Nibelungens ring handlar ju om kampen mellan kärlek, rikedom och makt, där första delen, Rhenguldet, berättar upprinnelsen till historien om ringen och den förbannelse den bar med sig genom ytterligare tre musikdramatiska verk, som Wagner föredrog att kalla sina ”operor”.
När Göteborgsoperan nu för första gången sätter upp hela Ringen landar den i en tid då kärleksbudskap har svårt att hävda sig i ett allt hårdare klimat av penningtvätt, maktlystnad, maktmissbruk, girighet, ökade ekonomiska klyftor och till och med slavlikt utnyttjande av människor i allt högre grad, så kan man tala om tajmning.
Senast hela tetralogin sattes upp i Sverige var på Wermlands Opera i Karlstad 2011 och Kungliga Operan i Stockholm 2017, men då har de fyra verken spelats i tät följd. Att Göteborgsoperan valt att sprida ut dem på fyra år tycks ändå inte hindra de verkligt Wagner-besatta att köpa biljetter till alla delarna redan nu. Det kan ändå ses som att besitta en optimistisk framtidstro.
Själv är jag lite av en novis på Wagners Ringen, förutom på det mytologiska stoff den bygger på, Därför var det med viss bävan jag bänkade mig på premiären. Wagner blev ju nazisternas favoritkompositör och det var hans verk som påstås ha inspirerat Hitler att se sig som den som skulle stärka och ena det tyska riket igen efter första världskriget, därtill med näring hämtad också ur Wagners antisemitism. Samtidigt hade Wagner också ett rykte om sig som socialist och antikapitalist. Om en konstnär ska värderas för sin konst eller dömas för sina åsikter är frågor som ständigt återkommer, inte minst i dagens debattklimat. När det gäller Wagner, som dog innan Hitler ens var född, är det ändå som revolutionär av den musikdramatiska konsten han placerats på piedestal. Världens många Wagnerdyrkare tycks i alla fall sätta hans enorma betydelse som tonsättare och skapare av en helt ny form av musikdrama framför hans eventuella politiska betydelse.
I sin ungdom hade han aktivt deltagit i 1848 års politiska revolution, när den nådde Dresden, varpå han tvingades fly hals över huvud undan en häktningsorder. Den 12-åriga exil som följde tillbringade han först i Weimar hos Franz Liszt och sedan i Zürich. Till sist fick han, ekonomiskt utblottad, en fristad i München tack vare att kung Leopold II av Bayern trädde in som hans mecenat.
Jag lämnade förvisso Göteborgsoperan uppfylld av den stora orkesterns tolkning av musiken i Rhenguldet och med de kvinnliga inslagen starkast i minnet. Det är när Katarina Karnéus som gudinnan Fricka sjunger lusen av sin man Wotan (i Anders Lorentszons förnämliga gestaltning) för att han, utan hennes samtycke, har lovat bort hennes syster, kärleksgudinnan Freia (Carolina Sandgren), som ersättning till jättarna som byggt gudaborgen Valhall, som det riktigt glimmar till. Inte av bilden av ett praktfullt palats. Det får fantasin tänka sig. Utan vokalt. Scenografin är nämligen ett kapitel för sig i denna uppsättning. Den lyder under naturens egna lagar, miljövänlig, hållbar, resurssnål och återanvändningsbar. Ska delvis kunna användas också i kommande tre delar. En vokal höjdpunkt kommer vidare när jordgudinnan Erda (Hege Høisæter) till slut får komma upp ur underjorden, dvs ur en genomskinlig kista hon befunnit sig i hela tiden på scenen. Men nu måste hon rädda vad som räddas kan och ge Wotan goda råd att klara situationen. Freia har ju till slut blivit utlöst mot guld och kan åter förse gudarna med de äpplen som håller dem evigt unga. Mats Persson som åskguden Donner och särskilt Tomas Lind, som guden Froh illustrerar med komikens hjälpmedel sitt sjuka tillstånd som orsakats av uteblivna äpplen.
Alberich har ju mot slutet fråntagits både det guld och den ring som blivit hans sedan han frånsagt sig kärleken och lockats av att bli allsmäktig. Innan ringen slets av honom hann han förse den med den förbannelse som skulle räcka till ytterligare tre operor, Valkyrian, Siegfried och Ragnarök. När Wagner till slut var klar med allt det hade ett drygt kvartssekel passerat. Kanske hade tetralogin aldrig blivit fullbordat utan sitt kungliga stöd. Till stöd för kommande besökare rekommenderas att ge sig tid att först ta del av den rika information som Göteborgsoperans föredömliga programhäfte erbjuder.
