[181117] Mitt regeringsbildningsröran och med Annie Lööf som nästa sonderare, läser jag Mary Beards Kvinnor & Makt, utgiven på svenska under året. Den tunna men innehållsrika boken är skriven av en brittisk professor i antikens historia med en diger produktion i ryggen. Översättningen är kompetent utförd av Annika Hultman Löfvendahl.
I centrum för framställning står makt, hur vi rakt genom Västerlandets historia har associerat offentligt tal med män och offentligt tigande med kvinnor.
Framställning tar sitt avstamp i Homeros Odysséen. Scenen utgör det första nedtecknade exemplet på när en man säger åt en kvinna att hålla tyst. Det är Odysseus son Telemachos som ber sig mamma Penelope att kapa snacket med orden: ”Mamma, uppsök nu ditt gemak och återupptag dina sysslor, slända och vävstol…”
Det är alltså en yngling som snäser av en vuxen kvinna, sin egen mamma i en sekvens som återfinns i hjärtat av vår Västerländska kanon. Utifrån detta exempel fortskrider skildringen, från Antikens greker med Homeros, till romarna med Cicero över till den elisabetanska tiden med Shakespeare, vidare till dagens överkammade man på andra sidan Atlanten.
Tesen är att det offentliga talet, både då och nu, är manligt kodat. Att den manliga rösten, den manliga uppbarelsen och den manliga erfarenheten ligger till grund för det som vi uppfattar som värt att lyssna till. Män är myndiga, förnuftiga och har pondus, kvinnor är tjattriga, flamsiga och gnälliga. Oavsett vad som sägs är utgångspunkten denna.
Ska kvinnor in på scenen och tas på allvar får de anpassa sig till den manliga normen, något som gäller alltifrån drottning Elisabet I till politiker i närtid som Thatcher, Merkel, Hillary Clinton och Theresa May.
När Elisabet I skulle tala inför de krigande trupperna vid Tilbury 1588, då den engelska armén stod inför den väldiga spanska armadan, fanns inget annat att göra än att anta den manliga normen med de förminskande orden att hon själv ”har en svag, kraftlös kvinnas kropp; men en konungs hjärta.”
Förminskande av sig själv och anknytande till den manliga normen således, något som också gjorde sig gällande då Margaret Thatcher tränade sin röst så att dess klang skulle sänkas och låta mer manlig. Att maktens kvinnor – som Hillary Clinton och Angela Merkel – ofta går klädda i marinblå byxor och kavaj visar också på att de manligt kodade attributen förväntas höja deras trovärdighet.
På liknande sätt hotas, hatas och hånas offentlighetens och maktens kvinnor i högre grad än de manliga kollegorna. Inte minst gäller det på dagens (o)sociala medier, där horder av troll exploderar i ilskna, sexistiska och sadistiska kommentarer. Merparten av dessa anonyma troll tillhör också den snoppbärande kategori som brukar behäftas med mod, pondus och förnuft, vilket är en skriande paradox.
Mitt i all denna skarpa och lärda analys, ställer jag mig frågan om det fortfarande är så här illa. Att män talar och kvinnor lyssnar, att mansplaining går på emotsagt högvarv fortfarande. Jag tänker på mig själv och hoppas att mina monologer hör till undantagen, att mognad och medvetenhet har gjort mig mer dialogisk och lyhörd, trots insikten om att ingen står utanför sitt sammanhang. Jag tänker även på gubbväldet i Svenska akadamien som nu belyses och debatteras offentligt.
Slutligen tänker jag på Annie Lööf, som nu fått den unika möjlighet att bilda regering och bli statsminister som den första kvinnan i svensk politisk historia, ungefär 100 år sedan vi fick allmän och lika rösträtt.
Annie Lööf, en 35-årig kvinna från Värnamo som till skillnad från den 64-åriga Angela Merkel från Hamburg och den 71-åriga Hillary Clinton från Chicago har det mesta av sin politiska karriär framför sig. För med henne och många andra, håller inte saker på att ändras? Är vi inte på väg mot något bättre? Här kan man bara hoppas och oförtrutet verka för ett mer jämställt och människovärdigt samhälle.
