[181116] Framsidans sytråd är formad till en persika. Tråden sitter kvar i nålen i den närmast tredimensionella bilden, men trots det vackra anar man något mindre vackert därbakom. Eller är det en efterhandskonstruktion, sedan jag läst romanen? Persika på engelska blir peach, Peach är också namnet på den i jag-form berättande huvudpersonen. Pojkvännen Green tycker dessutom att hon är en ”peach”, alltså en snygging.
I en intensiv ton, i korta meningar stundvis endast ett eller två ord, är vi med efter att Peach har blivit våldtagen av fettäcklet Lincoln. Det är välskrivet och starkt och författat av brittiska debutanten Emma Glass, här i översättning av Birgitta Wernbro Augustsson, för Modernista. Glass är född i Swansea, Wales och arbetar som ”forskande specialistsjuksköterska” på ett barnsjukhus i London.
Det gör ont att följa Peach känslor och tankar, så direkt förmedlade. Hon går i skola och bor med sina föräldrar och syskonet, sladdbarnet Baby. Green verkar vara en stabil och grundad person i samma ålder, han ser positivt på allt Peach är och gör. Något hon själv har svårt att förstå.
Smärtsamt blir det också när hon kommer hem till pojkvännen kvällen efter våldtäkten och de hamnar i säng. Turligt nog är Green, som sagt, av det emotionellt mognare slaget och nöjer sig med kramar och närhet när Peach strävar emot. Som så vanligt är känner Peach skam och skuld efter övergreppet och vill men vågar inte berätta om det, varken för pojkvän eller föräldrar. Snarare hoppas hon att det går att förtränga, efterhand glömma bort och gå vidare i livet som om ingenting har hänt
”Jag ger ifrån mig en liten gäspning. Så skådar Green skrapsåren på mina knogar. Leendet bleknar. Du har gjort dig illa, säger han. Jag känner på det intorkade blodet. Jag borde berätta. Jag föll omkull. I går kväll. I mörkret. Han kysser såren. Så synd att jag inte var med dig. Jag borde berätta. Och du ringde inte heller när du kom hem. Han kysser mig på munnen och jag känner smaken av sav. Hans bruna ögon slår rot i mina. Förlåt, stammar jag. Jag var orolig, säger han. Mitt hjärta bankar mot revbenen. Hårt. Hoppas han inte hör. Jag var orolig, säger han. Jag önskar jag kunde berätta.”
Peach går långa stunder omkring nästan som i limbo, som en ickenärvarande.
Föräldrarna är ”moderna” och visar att de känner till att hon och Green har sex, och de uppmuntrar det. De smyger själva inte direkt med att de älskar sex. De verkar ha en glättig bild av livet och sin omgivning och när Peach kommer hem efter övergreppet tycker mamman att hon ser lite blek ut, men bryr sig inte nämnvärt. Hon har ju lagat mat och vill att dottern skall komma ner och äta med familjen.
Det finns stundvis en lätt juvenil ton i romanen, som jag inte känner mig säker på om den tillhör Peach eller författaren.
Snart ser hon Lincolns fettavtryck överallt, och även hans ansikte lite här och var. Hon blir naturligt nog närmast besatt av hans anade närvaro. Jag misstänker dock att det mesta nog sker i Peaches eget huvud. Men kanske ändå inte
”Jag tittar på skåpet. Det som jag använde. Det ser ut som alla andra skåp. Exakt likadant. Men han visste. Han har varit här. Han har tryckt sin äckliga kropp mot skåpet. Gnuggat och gnidit sig, lämnat en horribel hinna av fasansfullt fett som rinner i en rännil utmed skåpsdörren.”
Jag reagerar på att man återigen beskriver en våldtäktsman som ett fult äckel. Är inte det lite av en kliché? Hade det inte varit än mer obehagligt om han varit snygg och trevlig? Men å andra sidan kan det ju tänka sig att det hela är något som Peach föreställer sig i sin posttraumatiska sinnesstämning.
Ganska snart efter våldtäkten upptäcker Peach att hon blivit tjock, hennes mage buktar alltmer. Och efterhand växer den ständigt, till och med så att även andra märker av det. Hon misstänker sig vara gravid och tar ett test, men det är negativt. Exakt vad denna ”svulst” står för, om det är något symboliskt, greppar jag inte riktigt, och det förvirrar mig.
Emma Glass har med sin debutroman blivit en stor litterär sensation. Om det blir fler litterära alster vet vi ju inte, men det vore synd om inte, med tanke på en sådan uppenbar talang. Även om jag kanske inte uppfattar den som så nyskapande och språkligt experimentell som en del verkar mena.
