[181107] År 1932 hade Alex Schulmans mormor Karin Stolpe en kärlekshistoria med Olof Lagercrantz, då en ung aspirerande författare, sedermera landets ledande litteraturkritiker och legendarisk chefredaktör för Dagens Nyheter
Han var ogift, Karin var gift med författaren Sven Stolpe, som redan hunnit en god bit in karriären med flera pjäser och romaner bakom sig. Romansen mellan Karin Stolpe och Olof Lagercrantz blev kort och slutade olyckligt. Den utgör den centrala delen av Alex Schulmans roman Bränn alla mina brev.
Ett annat vägande inslag i romanen är berättelsen om hur Alex Schulman klarlägger omständigheterna kring romansen, arbetet med dokumentationen blir en intressant del av boken. Ett barndomsminne från ett besök hos morföräldrarna år 1988 ges också stor betydelse, där kommer något att inträffa, som återaktualiserar det förakt för sin hustru som Sven Stolpe under decennier på många olika sätt, inte minst i sina romaner, mer eller mindre tydligt ådagalagt. Till sist handlar boken också om hur Alex Schulman gör upp med sig själv, sedan han insett att hans små barn faktiskt är rädda för honom. Han skriver om hur han aldrig fått några vredesutbrott eller slagit dem, i stället ser han hos sig själv en pyrande aggressivitet, och han inser med skakande tydlighet hur barnen registrerat detta som ett ständigt närvarande hot.
Han går i terapi, och en ny insikt växer fram: all den vrede, och alla de konflikter och stormar och, inte minst, det hat som präglat hans morföräldrars relation till varandra, och som plågat deras barn och släkt, har sitt ursprung hos en enda människa, Sven Stolpe.
När Alex Schulman började märkas i den svenska offentligheten, som bloggare och krönikör i pressen, uppfattade jag honom som en uppblåst, inbilsk, egocentrisk och hånfull skitstövel, som hänsynslöst använde sina mediala plattformar till att på andras bekostnad främja sin egen karriär. När jag insåg att han är barnbarn till Sven Stolpe var det faktiskt så att jag på allvar ägnade några funderingar åt den narcissistiska personlighetsstörningens eventuellt ärftliga karaktär.
Sven Stolpe var flitig debattör, burdus, föraktfull, storsvensk, självtillräcklig och drastisk. Under de senare decennier av hans liv då jag upplevde hans framträdanden i offentligheten upplevde jag honom som en miserabel figur, bildad och kreativ, men inlåst i en självgod moralism som i sin gedigna antiintellektualism aldrig tålde motsägelser. Jag fick intrycket av att han ofta inbjöds till debatter, t ex i radio och tv, inte på grund av sina åsikters värde, utan på grund av det underhållningsvärde som hans sätt att framföra dem bjöd på. Han kunde passionerat åkalla dundret av det trettioåriga krigets åskor, han kunde till en meningsmotståndare säga att denne inte förtjänade bättre än att skäras i bitar och bäras ut på ett dasslock.
Jag kom så småningom att läsa Alex Schulmans första roman, Skynda att älska, där hans familj, och särskilt fadern, den excentriske tv-producenten Allan Schulman, stod i centrum. Jag fann en ny sida hos Alex Schulman, en inkännande och varsam men samtidigt skarpt iakttagande och analytisk. Framför allt fanns där ett humanistiskt drag, som kändes oväntat, och som gav utrymme åt det som i litteraturteorin kallas medlidande, och då inte handlar om ömkan utan om insikt. I än högre utsträckning återfanns detta i boken han skrev om sin mor Lisette, som gick under i alkoholmissbruk, Glöm mig.
Utan tvivel måste Lisette Schulmans olycksöde knytas till den bisarre faderns sjudande terror, misstänkliggöranden, anklagelser, kontrollbehov och hån. Han kunde, när dottern fått en pojkvän han ogillade, sätta upp anslag på den skola där hon var elev och han undervisade, med texten ”Lisette Stolpe är en hora.” För Sven Stolpe fanns det två slags kvinnor, den gamla stereotypen horan och madonnan. Han skrev böcker om Den heliga Birgitta och drottning Kristina, devota skrifter, idag inte värda papperet de trycktes på. Han skilde ut de ärbara, trogna och underdåniga kvinnorna från de lösaktiga, opålitliga, trolösa, som i hans infantila föreställningsvärld egentligen inte förtjänade annat än döden eller den slaviska underkastelsen. Det var till sådan han tvingade sin hustru, och hon, plågad av dåligt samvete och söndertrasat självförtroende fann sig i detta, decennium efter decennium, sedan hennes kärlekshistoria med Olof Lagercrantz avslöjats av den demoniskt hämndlystne maken, som gjorde ett misslyckat försök att döda henne.
Alex Schulman berättar om allt detta, och han gör det med allvar och omsorg. Hans känsla för den oerhörda tragiken i hur den brinnande kärleken mellan Karin och Olof stängdes ner, men, visar brev och annat källmaterial, aldrig slocknade, är rörande och fint förmedlad utan att förfalla till sentimentalitet.
De olika berättelsetrådarna varvas, på ett ibland kanske lite valhänt litterärt sätt, men trycket hålls uppe, det är genuint spännande att läsa. Karins och Olofs kärlekshistoria utspinner sig under några junidagar år 1932. Komplikationerna kring hur den plötsligt avbryts och allt tar en ny vändning är dramatiska och får en bottenklang av hur mäktigare ödeskrafter än dem vi människor riktigt förmår styra kan vända livet åt alldeles fel håll, trots att all god vilja och all kärlek hoppas något annat.
Karin Stolpe var en synnerligen begåvad människa, driven översättare från flera språk. Hon berövades inte bara sitt livs kärlek utan också sin möjliga karriär. Det hände att hon och Sven översatte tillsammans. Men bara hans namn fick stå med i boken.
Sven Stolpe var en bekännande kristen. Han blev så småningom katolik. Det mest förödande i karakteriseringen av honom är i mina ögon hur han helt och hållet kunde missa den kanske mest avgörande poängen med kristendomen, nämligen förlåtelsen. Det brukar sägas att det enda som är värt att på allvar förlåta är det oförlåtliga. Den som så kan förlåta blir på riktigt Guds barn. Det vilar en oerhörd tragisk ironi i det faktum att den djupt religiöse Sven Stolpe inte förmådde uppfylla sin religions viktigaste uppmaning till sina bekännare.
Alex Schulman har lyckats väl med Bränn alla mina brev. Han visar sig vara en långt bättre författare än sin morfar, inte i första hand på grund av sin litterära kapacitet, utan som en följd av sin strävan till insikt, i sig själv så som i andra.
Det finns några småfel i boken som förlaget borde korrigerat. Man kör inte bil ”i sakta gemak.” En skäppa stavas med ä och inte e. Det har aldrig funnits ett universitet i Mjölby.
