[181102] Det är sent på jorden och kanske är vårt behov av tröst omättligare än någonsin. Insikten sipprar in i mig när jag läser Stina Wollters nyutkomna självbiografi Kring denna kropp.
Skildringen är välskriven och drabbande, en pendelrörelse mellan tröst och förtvivlan, där det också bjuds också på en knuten näven och ett språkligt flöde att dras med i. Mest handlar det om kroppar, hennes egen och andras. Om att acceptera sin kropp, om att repa kraft och mod att gå emot samtidens kroppsfixering som så lätt går över i kroppsförakt.
En utgångspunkt finns i historien, i Stina Wollters familj. I svårigheter och sårigheter. Det talas om att ”bära vittnesbörd” och här flödar det av smärtsamma berättelser. Berättelsen om mamman som saknade beröring och ömhet från sina föräldrar, som utvecklade ätstörningar och en strävan efter att vara korrekt och perfekt för att återvinna den förnekade kärleken. Ett missnöje som fördes över på döttrarna, som frätte och förtärde. Speciellt systern Ylva som tog detta vidare, genom att skoningslöst och obevekligt utveckla anorexia nervosa, ett sjukdomsförlopp som präglade hennes liv och framkallade hennes död, några dagar innan hon skulle fylla 30 år. En sorg som aldrig riktigt vill släppa taget och som genomsyrar skildringen.
Här berättas också om många andra saker – om Stina Wollters yrkesliv som konstnär och på radion i Karlavagnen och andra program, om att lyssna på människor och ge dem en röst, ”att bädda fint, att bjuda in, att freda rummet genom att själv stå i det och dela med sig.”
Här finns också den älskade bonusmamman Viveka Seldahl. Hon som var så ”rak, ärlig, tydlig, seende, rejäl, bekräftande och aldrig fjäskande.” Viveka som på sin dödsbädd grabbade tag i Stinas valkar och utbrast att hon saknade sitt hull. För hull är liv, ett så självklart men ändå överrumplande påstående för den unga Stina som gått runt och kånkat på sitt kroppsförakt så länge. En vändpunkt där sorgen vänds till styrka och beslutsamhet i ”att det var dags att hylla min levande kropp som troget tagit emot så mycket skit, både inifrån och utifrån under åren.”
Det berättas också om pelargoner och dickpickar, om både kvinnor och män som öser hat över Stina Wollter och hennes kroppsaktivism. En exploderande vrede över att någon tar sig friheten att utmana kroppsnormerna och visa upp sin kropp, trots att den inte är perfekt. Rent av lite fet och sprucken på sina ställen, sådär upprörande mänsklig som kroppar kan vara för vissa (kropps)hatare.
Pelargoner kallas de näthatande kvinnorna för att de ofta pryder sina Facebooksprofiler och Instagramkonton med just dessa välansade blomster. Skillnaden mellan hatande kvinnor och män är att de – förment – modigare och starkare karlarna sällan står för sina attacker: ”När ofredanden kommer från anonyma trollkonton är det oftast män och pojkar som ligger bakom. Kvinnorna är öppna med vilka de är och det tolkar jag som att de inte tycker att de har något att dölja eller skämmas över.”
Stina Wollters skildring är rak och flödande, uppfylld av viljan att sprida kroppsacceptans genom alla tänkbara kanaler. Genom radion, via Instagram, i Let’s Dance och det ständigt pågående konstnärskapet. I texten får läsaren åka berg-och-dalbana mellan olika känslotillstånd, situationer och tankar. Ibland blir det aningen för mycket, om man nu föredrar sparsmakat framför fullt ös.
Mest av allt är det drabbande. En drabbande insikt om att så många fastnar i yta och självförakt i dagens överflödssamhälle där vi alla mer än någonsin kan leva rika och meningsfulla liv, långt bortom nöd och fara. Men vi lever i kroppsfixerade tider, i paradoxala tider då så många vänder den missnöjda blicken inåt, i ensam kamp mot sig själva. En kamp som mer än någonsin borde vändas utåt, mot de globala och lokala utmaningar som förenar oss alla.
