[181102] Det är märkligt, men det är sällan man står så schack matt när det gäller den bakomliggande drivkraften och viljan i en berättelse som i förhållande till Isabella Eklöfs Holiday. Vem är filmens huvudperson, Sascha, vad är regissörens uppfattning om henne i en historia som ligger klibbigt nära metoo och domen mot Arnault, som jag just lusläst – är det en slump, eller är detta regissörens knivskarpa inlägg i ”debatten” eller vad man skall kalla det?
För vad skall man säga om en situation, där en domstol dömer mer påverkad av debatt- än bevisläget, där halva befolkningen som i ett nu slungas tillbaka till ruta ett vad frigörelsen angår i en blick på kvinnan som så till den grad infantiliserar henne, att hennes berättelse tas på allvar när hon 1) efter påståenden om plågsam och förnedrande våldtäkt 2) kort tid därefter fullt frivilligt går tillbaka till samma mans (och mans hustrus) säng – för att åtskilliga år senare väcka åtal i förbund med en internationell mediabegivenhet, varvid mannen i det första fallet döms för brott?!
Rättssäkerheten har gått förlorad, det är mycket otäckt. Det är Cissi Wallin en gång till: utsatt för påstått brott fortsätter man en lekfull kommunikation som om ingenting hade hänt tills yxan faller, hädanefter kan vi göra vad vi vill, bara vi är tillräckligt många som gör det. En sak som slagit mig är det starka inslaget av oralsex i de här berättelserna och drar mig till minnes att det är något som är förbjudet i vissa stater i USA, även inom äktenskapet, så se upp, både kvinnor och män, klockan är kanske redan länge sedan slagen.
Människorna i Holiday, tillhör på samma sätt mänsklighetens verkliga bottenskrap, de är danskar, de kommer från Amager, ett av Köpenhamns tristaste områden, en tristess de sminkar upp med kriminella pengar, överkonsumtion och meningslösa semestrar utomlands. Alla skall med, allt skall med, sprit, våld och droger, regissören hänger sig lustfyllt åt ett pornografiskt utdraget oralsamlag skildrat i detalj, som vore det kalkerat efter redogörelserna i domen mot Arnault.
I denna belägenhet befinner sig ett våp vid namn Sascha, en kvinna utan väg, en kvinna som uteslutande kommunicerar genom sin halvnakna kropp. Hon är slugt obegåvad och gör lätt bort sig i det krångliga kriminella spel hon tilldelats en roll i. Likväl föreställer hon sig att livet skall ha något att erbjuda henne och dras till en friare figur, som lämnat karriärstressen bakom sig för att segla jorden runt i en stor båt han haft råd att köpa.
Det visar sig emellertid vara en farlig lek, för svinet hon i någon mening tillhör förnedrar svartsjukt även den nye vännen och när Sascha inför denne andre känner sig avklädd i annan mening än blott den kroppsliga går hon amok och slår ihjäl honom. Därefter är det som vanligt igen, business as usual.
Vad är det vi varit med om? En lustfyllt berättad mjuk-horror med skickligt antydd, gastkramande suspense? Ett argument i metoo-debatten angående den förslaget förföriska kvinnans livsfarliga kapacitet till gränsöverskridande våld utan fullt iakttagbar mening bortom hennes särskilda form av psykisk och slutligen fysisk sadism? Eller – mindre troligt – en rårealistisk skildring av något kvinnan som sådan utsätts för i sin fastslagna hjälplöshet och varje enskild man därför i princip skall vara beredd att stå till doms för?
Det spelar kanske inte någon roll. Det är kanske inte alltid så viktigt i det konstnärliga skapandet att vara hundraprocentigt säker på allting, Holiday är tillräckligt fängslande för att stå pall som en riktigt sjuk underhållningsfilm, som dessutom har förmågan att smyga sig in i en pågående och fortfarande mycket oredig debatt i samhället.
Hur oskyldig framstår inte den gränsöverskridande sexualiteten i aktuella filmen om författarinnan Colette’s öde, ett på tok för oskyldigt försök att söka förstå en annan, mycket snällare epok än vår som tiden har utvecklat sig, en vid jämförelse belle époque.
