[181029] Åren 1605-1606 skrev William Shakespeare två av sina grymmaste pjäser, de om kungarna Macbeth och Lear med motiv hämtade från gammalt sagostoff. Det handlar om maktberusning in absurdum. Deras likar återfinns runt om i världen också idag. Göteborgs stadsteater låter oss nu följa Kung Lears förvandling från pompös guldglänsande entré till armod, vansinne, försoning och död. Michalis Koutsogiannakis övertygar med finstilta medel i denna tragiska förvandling.
Göteborgs stadsteaters uppsättning av Kung Lear i Pontus Stenshälls regi har blivit till, ja faktiskt, hejdlöst tragikomisk underhållning. Den i stort sett enda som inte skapar viss komik runt sin karaktär är Michalis Koutsogiannakis som kungen själv. Och det behövs sannerligen inte heller. Makten i sig framstår ju som så löjlig i all sin grymma nyckfullhet att övertoner skulle fungera avtrubbande. Nej, det är, som på Shakespeares tid, hovnarren som får stå för övertonerna, gycklandet, smädelserna, som den ende med monopol på det fria ordet. Till den rollen har man städslat ingen mindre än Lasse Beischer från teatergruppen 1 2 3 Schtunk, känd för att ta sig an klassiker som Shakespeare och Strindberg med våldsamt burleskeri. Lasse Beischer har vid det här laget mångårig erfarenhet av narrollen, som han hanterar med rutin och snabbhet. Mycket tycks också bygga på stundens ingivelse, stämningarna i publiken och vilka i den han känner igen och som därmed kan se sig som särskilt utsatta för uppmärksamhet och därav finns det gott om på premiärer.
Beischer väver ogenerat in de repliker som Shakespeare tillskrivit honom med egna impulsiva infall. Han antyder också då och då skillnaden mellan den publik som Shakespeare skrev för och den på Stadsteatern i Göteborg. ”Hänger ni med” kan han plötsligt fråga ut i publiken, när Shakespeares metaforer ter sig särskilt märkliga. Också medspelarna på scenen kan utsättas för narrens indiskretioner i en konstform med risk att urarta i tröttsamma upprepningar.
Scenografen/konstnären, tillika dekormålaren Richard Andersson bidrar med sina scenbilder i högsta grad till att det här blir till storslagen teaterkonst. Tempot är högt, texten något komprimerad utan att handlingen går förlorad. Förutom sagotemat med en kung och hans tre döttrar som ska ärva makten, vilket ju slutar i katastrof, så rullar också ett sidodrama upp med hertig Gloucester och de två som ska ärva honom, nämligen hans två söner, en äkta och en ”bastard”. Den senare, Edmund, spelas av Mattias Nordkvist med något av samma falska tvetydighet i uttrycket som han känns igen för som Gustaf i TV-serien Vår tid är nu. Att han dessutom visar sig kunna hantera en gitarr och sjunga därtill, likt en uppdaterad medeltida trubadur, väckte publik förtjusning. Melina Tranulis som hans halvbror Edgar gör ett imponerande förvandlingsnummer i en förklädnad som ska identifiera honom som en förrymd galning. Brödernas arme far med ögonen utrivna, spelad av en av teaterns trotjänare, Johan Karlberg, har en av de svåraste scener i denna pjäs att åskådliggöra, nämligen att ge sken av att han tror sig ha störtat utför en hög klippvägg medan hans son Edgar bara lagt honom platt på marken utan närvarande stup. Teaterns magi är ju att få publiken med på noterna, om än till det svårfattbara.
Per Anders Ericson fungerar framför allt som kitt mellan scenerna i rollen som karismatisk tivolifigur, dragandes på en stor speldosa.
Kostymeringen är också överdådig med fantasi och medeltida tidsprägel. Det gäller inte minst de tre prinsessorna, spelade med explosiv energi av Bortas Josefine Andersson, (Goneril), Caroline Söderström (Regan) och som den yngsta, Cordelia, av Alexandra Nordberg, den som görs arvlös för att inte ha svarat nöjaktigt på frågan hur mycket hon älskar sin far. De äldsta döttrarna, som får dela på hela arvet med sina äkta män, blir ju ganska snart rivaler både om makten och om kärlek till Edmund och sånt kan ju på shakespearskt vis bara sluta med döden. Det är inte många av karaktärerna som överlever till slutet. Mycket svek, förräderi, maktbegär, blod och död blir det! Och framför allt väldigt mycket teater!
