[181018] Mat tycks ha fått en alldeles speciell laddning i dagens postmoderna samhälle. Dagligen och stundligen åser vi hur medier svämmar över av recept, dieter och matlagningsprogram. En störtflod av bästsäljande kokböcker, trendande köksrenoveringar och kockar som blivit mediala superkändisar.
Mitt i allt detta lösgör sig frågan varför. Varför är vår samtid så upphängd vid vad vi stoppar i oss? Och hur ska vi tolka detta neurotiska förhållande till mat?
I den nyligen utgivna antologin Varning för mat görs en ordentlig djupdykning i ämnet. Underrubriken lyder ” Om hur något livsviktigt har blivit livsfarligt.” För konstig är den ökande oron kring mat, speciellt då vi lever längre, hälsosammare och har tillgång till mer högkvalificerad vård än någonsin tidigare.
I fjorton kapitel bjuds på en välgörande spännvidd mellan akademiskt och journalistiskt, mellan relevant forskningsanknytning och skarpa iakttagelser, mellan specialister och generalister.
I antologins inledande text tar författaren och journalisten Daniel Rydén avstamp i en man som sitter på en krog och förkunnar för personalen att ”han är laktos”. Vilket likaväl hade kunnat vara veg, vegan, gluten paleo eller någon annan matidentitet. Vi är vad vi äter.
För vår skenande identitetsförvirrade värld verkar driva fram behovet av nya, stabilare identiteter. Vi vill så gärna hitta något fast och konstant i den flytande modernitet om omger oss, för anknyta till den kände sociologen Zygmunt Bauman. Och det vi stoppar i munnen är lättare att påverka än röriga och utdragna regeringsbildningar, tågkaos eller skenande klimatförändringar.
Dieter och klass är en annan aspekt, som utreds på ett underhållande sätt av Katrine Marçal. Utgångspunkten är den tidigare Labourledaren Ed Milibands ödesdigra inmundigande av en baconmacka under valkampanjen 2014. Mannen som kommer från den bildade brittiska eliten, där man äter sunt, medvetet och balanserat. En tidig majmorgon ville han visa arbetarna och de potentiella väljarna vid en blomstermarknad att han minsann var en man av folket, men det slog fel:
”Oppositionsledaren tycktes attackera mackan med hela ansiktet, pressa in den i munnen med vilt stirrande blick och ändå såg det ut som om baconmackan och inte Ed Miliband gick segrande ut ur mötet.” Partiledarens felfejkade folklighet plockade snabbt upp av de brittiska tabloiderna, varpå de pajasartade bilderna gick virala. Resten är politisk historia – eller snarare viral folkhumor.
Vad vi väljer att äta och synas äta är idag mer någonsin en social markering. Plantbaserat? Glutenfritt? Paleo? Clean eating? Närodlat och giftfritt? Har man ingen uttalad och avancerad matpreferens framstår man som simpel, torftig och trist. Eller ur led med tiden.Tydligt omvittnade är nidbilderna av underklassen – oformliga människor som lufsar i säckiga träningsoveraller och äter så kallade. Tänk bara TV:s förnedringsprogram Biggest loser, där överviktiga förmanas till att ändra på sig, allt medan publiken förfäras och förfasas i TV-soffan.
Intressant är också att lägga ett genusraster på vårt ätande. Att manlighet fortfarande i så hög grad förknippas med kött, grillning och proteiner – trots alla jämställdhetskampanjer. Omvänt fortsätter sötsaker att kopplas till kvinnlighet, vilket betonas i Jenny Dambergs text. En paradoxal produkt i detta sammanhang är proteinbars och proteinpulver som numera inte bara begränsas till gymgrossister, utan möter oss i vilken livsmedelsbutik som helst. Här möts manlighetens hårda proteinpumpande med feminint kodade söta smaker som choklad, kola eller jordgubb. Dessutom småäts dessa produkter på ett sätt som associeras mer till kvinnlighet än muskliga machomäns skrovmål.
Matneurosernas mörkaste helvete får också plats i kapitlet där psykologen Ulf Karl Olov Nilsson diskuterar dagens galopperande folksjukdomar – anorexia, bulemi och ortorexi. Jakten på den perfekta kroppen, den totala kontrollen som övergår i dess motsats – förtvinande, förstörelse och – i värsta fall – död.
Nilsson hävdar att det finns två grundläggande positioner i varje diet – dieten som roman och dagbok. Genom ätandet skapas ett narrativ där vi ligger på optimeringens absoluta gräns, något som i sin tur speglas i omgivningens blick. Vi ska optimera oss själva, vara sammanbitna, självmedvetna och hyperkontrollerade men låtsas vara glada och avslappnade när vi äter. Tugga med ett stort leende. Lägga upp våra sunda maträtter och vältränade kroppar på sociala medier, selekterade bilder i ett digitaliseringens fejkade egonews. Sedan finns vågen där; korrektivet som visar var vi egentligen står. Dagboken där sanningen framträder.
Vetenskapliga studier om vad vi ska äta och undvika att äta, har ökat enormt på senare tid. Det underförstådda budskapet lyder: äter vibara rätt så kommer vi vara starka, snygga och smarta. Men vad händer om vi trots allt blir sjuka och svaga? Hur hanterar vi detta kroppens nyck och existensens svek? Vi som följde all forskning och ansträngde oss till det yttersta. Och kan vi lita på all denna forskning? Det som hålls för sant idag, kanske förkastas eller modifieras imorgon. Och lyckas all forskning att hålla sig oberoende från andra intressen? Når forskningsrönen oss på ett tydligt och oförvanskat sätt? Dessa ämnen berörs i den intressanta texten Varning för kostforskning av Emma Frans, doktor i medicin och tillika vetenskapsskribent.
Ett närliggande tema – dieter och matlarm – behandlas av journalisten Amina Manzoor, som konstaterar att man inom journalistiken ”måste bli mycket bättre på att värdera forskning och våga ifrågasätta forskare.” Frågan är bara hur detta åstadkoms i ett ofta hetsigt och ytligt journalistiskt landskap styrt av klickande, nedskärningar och oklara gränser mellan kommersiellt och redaktionellt.
Det är en samling fascinerande texter, välskrivna och varierade, informativa och insiktsfulla. Men mest av allt oroande. För någonstans blottar vår ätstörda samtid något riktigt sorgligt – vår oförmåga att lyfta blicken bortom oss själva, det ständiga behovet av egobekräftelse, kombinerat med den uppdrivna kommersialismen och konsumismen. Allt detta pågår i en värld som mer än någonsin kräver att vi agerar samfällt och sammanhängande mot de globala utmaningarna. Eller för att leka med Hjalmar Söderberg – vi sitter fast i köttets (o)lust och själens obotliga ensamhet.
