[181015] Det finns ett antal högkvalificerade filmiska verk som behandlar människans strävan, eller tvång, att nå rymden, av fri vilja (radarparet Brian Grazers/Ron Howards Apollo 13 1995) eller av tvång (Christopher Nolans Interstellar 2014) – uppföljda av framlidne Stephen Hawkings påstående, att människan inte kommer att klara sin uppgift att rädda jordens klimatförändringar och därför måste skapa möjligheter för en definitiv utflyttning till annan planet, annat solsystem.
Gud bevare mig.
Men nu är det 1970 och människornas dittills största utmaning, inte för att den var lätt utan för att den var svårt, för att tala med John F Kennedys ord, att landa på och beträda månen, skall äga rum. First man skildrar tiden upp till denna avgörande händelse och den gör det på ett fascinerande nära sätt. Det yttre händelseförloppet äger rum som man kan förvänta, det är i sig intill bristningsgränsen spännande, men det filmen gör av händelse är något mycket större, när den placerar det verkliga dramat i huvudpersonens eget psyke, i förhållande till den vetenskap han är på väg att bli banbrytande i, i förhållande till sitt mänskliga ansvar för fru och barn. Han har mist ett barn och där läggs den dramatiska kurvan från start: kontrasten mellan det människan förmår och där hon plötsligt står maktlös. Det gör hustruns rasande besked, att det är han som skall prata en sista(?) gång med sina söner innan han skjuts upp i det okända, inte hon. Han skall säga, att det är långt ifrån säkert, att han kommer tillbaka igen. Och det är denna inre ovisshet som bär filmen, som någonstans golvar en, i sin lika obönhörliga som logiska konsekvens.
I jämförelse med detta mänskliga drama framstår Apollo 13 i dag som en välgjord, happy-ending action.
Att Ryan Gosling är given huvudrollsinnehavare i detta existensiella drama är något av en självklarhet. Han är just den övertygande intelligente skådespelare som i kombination med en utstrålning som är så oskyldig, snudd på naiv, att man får en mycket konkret bild av, vilken sorts människa det är som mästrar att genomföra något så svindlande och skrämmande, som att lämna jorden och kanske aldrig komma tillbaka igen.
Matthew McConaughey var en annan typ av hjälte i Interstellar, han hade inget val, det har Goslings Neil Armstrong och det gör honom med nödvändighet skörare, när han ger ett oerhört vackert porträtt av den tystlåtna men målmedvetna maskuliniteten. Varför ger vi inte bara upp, gör det bekvämt omkring oss och nöjer oss med det vi har och kan?
Stephen Hawking har svaret på det också. Vi kan inte ge upp vår nyfikenhet och om vi bara lär oss att rikta blicken uppåt, inte nedåt, finns i princip ingen gräns för, hur långt vi kan nå. Vårt eget universum är lika oändligt som det som omger oss:
Var nyfiken. Det finns alltid någonting du kan göra, och lyckas med.
Man kan säga, att de globala rymdprogrammen nådde en av sina slutpunkter genom månlandningen. Interstellar är en sf-film när First man skildrar den verkligaste av verkligheter, som också visar, att dessa gigantiska satsningar vetenskapligt och ekonomiskt, inte stod i paritet till, vad som känslomässigt och socialt rörde sig i utövarna och resten av befolkningen. ”De svarta svälter, de vita går på månen”, skallade ropen på gatorna.
Andå är det svårt, för någon tror jag, att inte gripas av den djupaste rörelse över, att någon kunde, och vågade detta. Det är i verkligheten så svårt att omfatta, att det vuxit en hel industri för att i konspirationens tecken, söka förneka att det alls har hänt!
Det är då vi behöver Tage Danielsson: om det som faktiskt hände egentligen inte hände, då har det åtminstone hänt nu, om än bara på film, vilket inte är så bara, det heller.
