[181009] Peter Grönlund har begått ännu ett mästerverk. Goliat är filmen som berättar om en familj i desperation men det är också berättelsen om förmågan till lojalitet mot alla odds. Det lever en stark och otvetydig kärlek mellan medlemmarna i den problemfamilj filmen tar sin utgångspunkt i, vilket inte minst förklarar den inre skönhet filmens huvudperson, Kimmie, genomsyras av.
Han är sexton år och har möjligheten att fly fältet och den kriminella bana hans far snitslat. Tillsammans med flickvännen Jonna, som funnit en utväg. Men ansvaret för och inte minst kärleken till de yngre syskonen hindrar honom. Man kunde säga att han i sista scenen sitter som fastnitad i de sociala omständigheternas stigma – om inte det explosiva slutackordet vittnade om, att hans inre uppror fortfarande lever och pockar på handlingsalternativ.
Goliat är lika oförsonlig i sin skildring av den utsatta människans tunneltillvaro som någonsin Tjuvheder, men den är samtidigt vackrare. Genom rollinnehavarens Sebastian Ljungblads känsliga ansikte i en enastående rollprestation lever filmen av en kärlek mellan de här människorna som är så fundamental, att ingen behöver tvivla på, att inte något gott, oklart vad, förr eller senare kommer att riva bort den hopplöshetens våta filt som för tillfället lagt sig över deras vardag.
Ännu så länge lyser deras söndag med sin frånvaro och här finns svaren på alla frågor folk ställer sig omkring hur de skall hantera SD! Svaret på frågan varför folk röstar på dem. Den råa utsiktslösheten skapar inget utrymme för generositet eller vidsyn, när varenda sekund är tagen i beslag av hur du skall skaffa pengar till hyra, mat, en jättelik knarkskuld, när vem som helst är beredd att slita jackan av dig, såvida du inte jordar honom med en rak höger, här gäller sannerligen ingenting annat än
– Seger eller död!
men jag är inte säker på att det är ett svar Mattias Karlsson själv skulle vara riktigt stolt över, om han lärde känna den ursprungliga jordmånen för ett så kompromisslöst ställningstagande.
Goliat är historien om det sociala arvet, ingen tvekan om det. Men i det laddade mötet mellan far och son, även fadern strålande framställd av Joakim Sällquist, med autentisk bakgrund av narkotikabruk och kriminalitet, ligger en gnista som svårligen låter sig släckas. När deras blickar träffar varandra läser man en tyst överenskommelse, en ömsesidig iskallt brännande insikt om ett tillstånd som inte kan få fortsätta.
Jonna finner den lösning Kimmie för tillfället inte kan anamma, hon lämnar den våldsamma misären för att bygga en framtid på arbete och lärande. Hon spelas av Cornelia Andersson, även hon en nykomling, som Grönlund visar sig ha förmåga att bringa till övertygande närvaro, nerv. Något som professionella skådespelare ibland förlorar i de manér de lätt utvecklar.
Här finns inga sådana manér, bara en provocerande, påträngande och tyvärr mycket verklig verklighet, som vi utan dröjsmål måste göra något åt för människor kan inte leva på det här sättet – och förbli människor.
