[181007] Det kan sägas med en gång; jag ingår inte i den digra skara som läst och hyllat pseudonymen Elena Ferrantes romankvartett om Lila och Elena och deras vänskap. Jag läste åttio – hundra sidor av den första delen men kände att jag inte hade tillräckligt med lust eller nyfikenhet på ytterligare hundratalet sidor, och sedan tre böcker till. Kanske gick jag miste om någonting, det får vi förmodligen aldrig veta, men jag tyckte att språket var ”slappt”, att det inte räckte till. Nu har jag istället läst Skuggan av en dotter, den tredje delen i ”en löst sammanhängande trilogi om kärlekens baksida.” Böcker som publicerades på nittiotalet, innan det stora internationella genombrottet, finns nu på svenska, i översättning av Johanna Hedenberg.
Jag har förstått att mödrar och deras barn ofta står i centrum i Ferrantes berättelser. Så också i Skuggan av en dotter, vilket ju titeln antyder. En titel som jag för övrigt inte fullt ut blir klok på. Vems dotter pekar den på kan man fråga, för vår berättare har själv två döttrar.
Den jagberättande Leda är en lite uppfriskande karaktär att få ta del av, åtminstone bitvis. Ibland blir hon dock mer än lovligt ältande, det blir tjatigt att behöva läsa detta malande om samma saker, och hon kommenterar till exempel helt onödigt sitt eget beteende. Det är som om Ferrante inte litar på sina läsare. Och det är (för den här läsaren) i vanlig ordning sådant som drar ner både intresse och betyg; alltså att man som författare fått för sig att man måste berätta ”allt”, inte lämna något för läsaren själv att suga in, tolka och analysera. Men annars är huvudrollen uppfriskande på så vis att hon ofta inte beter sig ”som man bör”. Egocentrisk och avundsjuk reagerar Leda på människorna omkring henne, inte minst de egna döttrarna som flyttat med fadern till Kanada efter föräldrarnas skilsmässa. Författaren låter henne vara osympatisk på ett sätt som kvinnor kanske inte alltid får, och hon agerar inte så sällan åt det irrationella hållet.
Leda är lärare/forskare i engelsk litteratur och brukar efter skilsmässan semestra på egen hand, ofta på någon badort i södra Italien. Den här sommaren stöter hon på stranden på en högljudd och i hennes ögon vulgär storfamilj från Neapel, staden hon själv kommer ifrån. Efterhand lägger hon märke till en ung mor med dotter som bryter av familjens annars extroverta stil. De håller sig gärna för sig själva, är väldigt nära varandra och leker med dotterns docka som vore det ett barn.
En dag är denna dotter alldeles sönderbruten; den älskade dockan är borta. Inte ens inför sig själv förstår Leda varför hon plockade med sig dockan som låg glömd på sandstranden. Hon tänker först lämna tillbaka den och göra flickan glad och nöjd igen, men det gör hon inte. Hon behåller den och köper istället kläder till den.
Ju mer Leda betraktar och pratar med den unga mamman där på stranden desto mer börjar hon fundera över och minnas tiden när hon själv var mor till de två döttrarna. Inte så sällan dyker hennes tillkortakommanden upp. Men till en början, när döttrarna flyttade med sin far till Toronto kände hon sig befriad, humöret blev stabilare och till och med kroppen blev lättare. Hon minns att hon alltid varit till för andra, men jag undrar om det är sant, om det inte lika gärna kan vara ett slags önskeminnen. Tvärtom verkar hon ofta vara självisk och lättsårad och hon brusat lätt upp, på sant napolitanskt vis.
Det är överhuvudtaget mycket prat och berättande om döttrarna, om deras olika karaktärer och charm och hur de påverkade Leda. Jag tänker att familjen kanske inte alltid var så där harmonisk; i tre år överger hon man och barn utan någon som helst kontakt under tiden. Att leva med pressen och kraven som mor, men också gnisslet mellan henne och mannen verkar ha varit grundorsaken. Och de kom ju också att skilja sig.
När hon blir påkommen att ha gömt undan dockan säger hon som svar på varför ”Jag är en onormal mor.”
Om språket här känns spänstigare än jag upplevde på de sidor jag läste av Neapelkvartetten? Ja, kanske något, men jag faller fortfarande inte in i hyllningskören.
