[181003] Jag har sedan många år tvingats leva på stort avstånd från ett av mina barn, vilket gjorde att mötet med Eric Claptons Tears in heaven, som begråter förlusten av hans fyraåriga son genom en tragisk fallolycka, drabbade mig med nästan hallucinatorisk kraft. Men jag skulle ha svårt att använda mig av sången, framföra den eller på annat sätt ge offentlighet åt den i ett sammanhang som var mitt. Min olycka är inkommensurabel med hans. Mitt barn lever ett konstruktivt vuxenliv med yrke och familj, Claptons och hans hustrus förlust är av obeskrivlig och oåterkallelig art.
Jag kommer att tänka på denna detalj när jag skall ta ställning till två teaterföreställningar som går i direkt dialog med Förintelsen, gästspelen Generalguvernören och jag på Göteborgs Dramatiska Teater och Några av oss på Stora Teatern.
Men även Smärtan på Göteborgs Stadsteater berör samma narrativ, liksom den aktuella filmen med samma namn. Man kan inte heller undgå att associera till mästerliga Phoenix som nyligen visades i SVT och fortfarande ligger kvar på SVTplay. Den recenserades i alba.nu när den hade biopremiär för ett par år sedan.
Aktuell på bio är nu också Mannen som lekte med elden, filmen om Stieg Larsson, EXPO och jakten på den växande extremismen och nynazismen, här finns nog att bita i.
Det finns ingen anledning att gräva ned sig i, med vilken personlig närhet respektive teaterarbete har tagit sig an den klassiska tragedi som berättelserna om judeutrotningarna utgör, den frågeställning jag i stället vill gå in i är på vilket sätt problematiken pockat på att utvecklas i just scenisk form, så att man, med hänvisning till mitt inledande exempel, kan tillåta sig att ta till godo tragedin, ännu en gång.
Det är där de lämnar mig tomhänt. De har texterna: historien om Hitlers samvetssargade advokat Hans Frank, tidskriften Vedem, skapad av ett antal grabbar i sina tidiga tonår i det ”exemplariska” gettot Theresienstadt nära Prag, de har Marguerite Duras litterära skildring av hennes eget bedövade tillstånd.
Men de har alla tre stora svårigheter att motivera den sceniska formen. Framställningarna blir, oavsett graden av skådespelarskicklighet, presentativa och argumenterande och fångar inte det inre tryck, som vittnar om nödvändighet. För det krävs tydliga argument i dag, när det har gått sådan inflation i att förfasa sig över att det som hände faktiskt kunde hända, att vi behöver ett betydande mått av personlig fördjupning för att känna att vi har ännu något att lära om det som skett.
Just det som nämnda filmer lyckas med: Phoenix genom att konkretisera historien om ett äktenskap, där ett betydande svek ägde rum, ett svek som fortsätter när den förrådda och återvändande hustrun återser sin man, Smärtan genom att lägga grundtonen i författarinnans och huvudrollsinnehavarens alkoholiserade psyke, som genomlever ockupationen som genom ett töcken, där det är svårt att urskilja var hennes egentliga passion är placerad – i sorgen som sådan eller i saknaden efter mannen. Slutrepliken blir bedövande och Duras’ sakliga sammanfattning av ett tillstånd kan tyckas närma sig det cyniska:
– Robert Antelme dog inte i koncentrationslägret.
Nej, men allt annat gjorde det. Och det är här den troskyldiga återgivningen av det historiska fenomenet, som om man förstått det, som om man upplever sig stå utanför ett dylikt skeende, med den egna oskulden väl bevarad, kan bli falsk. För att man förmår inte längre uppbåda tillräckligt ursprungliga känslor att ge kropp åt det ofattbara, grymheten bortom allt förstånd.
Den rena ondskan hotar att bli tråkig i sin bristfälliga konstnärliga gestaltning och det är något av det värsta som kan hända.
Filmen om Stieg Larsson är detta inre tryck, skulle man kunna säga. Den handlar från början till slut om ett aldrig ifrågasatt engagemang för att förstå de extrema ståndpunkterna, våldet och dess konsekvenser – kunde man med lika stor grundlighet förstå deras orsaker vore kanske segern vunnen, en gång för alla. Det finns det anledning att återkomma till med anledning av den nya svenska filmen Goliat, som går upp på fredag.
