[181002] Den första heltäckande biografin över författaren Vilhelm Mobergs liv är en tegelsten på över 700 sidor. Men den kändes inte tung att ta sig igenom för språket flyter stilistiskt skönt och skickligt och man får bokstavligen veta allt, vad jag förstår, av väsentlighet och mer därtill om denna Sveriges mest lästa och älskade författare under 1900-talet.
Jens Liljestrand är kulturskribent, kritiker och författare och disputerade 2009 med avhandlingen Mobergland: personligt och politiskt i Vilhelm Mobergs utvandrarserie. Sedan 2013 är han biträdande kulturchef på Expressen.
Karl Artur Vilhelm Moberg föddes 20 augusti 1898 i Algutsboda församling i Kronobergs län i Småland. I sin ungdom hade han tilltalsnamnet Karl och i de första journalistiska kåseri- och prosastyckena han skrev undertecknade han med Karl Moberg. Så småningom blev hans byline ”Ville i Momåla” mest känd.
Vilhelm Moberg föddes i ett soldattorp i Moshult men flyttade vid sju års ålder med föräldrar och syskon till moderns barndomshem, en mindre gård i byn Moshultamåla i samma socken. Detta blev möjligt eftersom hans mors syskon i Amerika skickade pengar så släktgården kunde köpas tillbaka.
Barnen Moberg var sju syskon men bara tre nådde vuxen ålder. Äldste sonen Axel Hjalmar dog i en njursjukdom 18 år gammal, när Vilhelm var elva år. Han var förebild till berättelsen om brodern Sigfrid i romanen Din stund på jorden – som nog är i det närmaste en nyckelroman – från 1963. I hela sitt liv skulle den äldre broderns öde påverka honom. Som Liljestrand skriver om romanen Din stund på jorden där huvudpersonen Albert tänker tillbaka på sitt liv och öde som gammal man i västra USA där han lever ensam och längtar till sitt hemland: ”…efter Sigfrids död är det som om Alberts liv glider fram i melankolisk likgiltighet”.
Vilket det även blev för Vilhelm Moberg. Hans känsla av att livet var meningslöst började gro och kan ha bidragit till hans återkommande depressioner genom åren.
Vilhelm Mobergs föräldrar var bondfolk. Fadern soldatknekt. Modern var strängt religiös och det var den sida av henne som han inte tyckte om men i övrigt beundrade han sin mor gränslöst. Alla hennes syskon hade utvandrat till Amerika och Vilhelm själv hade vid 18 års ålder starka planer på att utvandra dit. Han övertalades dock av föräldrarna att stanna hemma och hans liv tog en annan väg då han efter bara sex års folkskola, med undervisning endast fyra månader om året, började på Grimslövs folkhögskola i Småland. Efter folkhögskolan var han skogsarbetare en tid innan han började vid Katrineholms praktiska läroverk.
1918 drabbades han av spanska sjukan och var konvalescent i ett halvår. Sjukdomen inverkade menligt på hans fortsatta hälsa och han drabbades lätt av förkylningar under sin fortsatta levnad.
1919 blev han volontär på Vadstena Läns tidning. Året efter började han på Arvika Nyheter men kunde återvända till Vadstena som tidningens chefredaktör. Efter tre års beviljade uppskov gjorde han militärtjänsten i fem månader på I 11 i Växjö 1921 men vantrivdes och nyttjade tiden till en serie satiriska humoresker som gjorde succé i Växjöbladet under rubriken ”I vapenrock och linnebyxor”, innan de trycktes separat i två upplagor. Han återvände till Vadstena men efter en kontrovers med ägaren blev han 1922 lokalredaktör för Nya Växjöbladet i Alvesta. Under tiden i Vadstena träffade han Margareta (kallad Greta) Törnqvist och de gifte sig i Vadstena klosterkyrka i september 1923.
Vilhelm Mobergs första roman Raskens kom 1927. I Dagens Nyheter skrev en kritiker om ”Vilhelm Mobergs friska och sanna vardagsskildring”. I Svenska Dagbladet skrev en kritiker om ”Vilhelm Moberg som en mycket lovande bondeepiker”.
Bonniers var förlaget som Raskens kom ut på. Jens Liljestrand skriver att Bonniersfamiljen var den mest långvariga professionella relationen i Vilhelms liv. Han skulle tillhöra dem i mer än fyrtio år. Men hans humor kunde vara vass och sarkastisk om dem. Som han skrev i ett brev till Sven Henning Almqvist samma år debutromanen kom:
”Jag har aldrig tyckt om judar, men säga vad man vill om dem, så är Bonniers djäkligt hyggliga vid sina författare”.
När Raskens hade sålt slut höjde Bonniers honoraren för de nya upplagorna och erbjöd honom också 2000 kronor i förskott på nästa roman. Som Liljestrand skriver, så var nog Vilhelms antisemitism en djupt rotad del av hans uppväxtmiljö. Men det är ändå beklämmande att han även efter andra världskriget skulle prata nedvärderande i affärssammanhang om Bonniers, menar författaren till denna biografi.
Redan från början i sin författarkarriär var Vilhelm Moberg en utpräglad entreprenör som förde noggrann bokföring om sin ekonomi. Han blev sedermera ekonomiskt oberoende och kunde skänka sina barn ansenliga summor sedan de bildat familjer.
Fyra döttrar och en son fick Vilhelm och hans fru Greta. Sonen kom som den sist födda 1944 och då var fadern 46 år och modern 37. Vilhelm Moberg, som den karlakarl han var, var överlycklig över sonens födelse. Men han skulle inte få den kontakt med pojken som han hade önskat. Björn Moberg, som var sonens namn, fick disciplinproblem i skolan och var bångstyrig och skickades därför till internat för att danas då Vilhelm och Greta vistades utomlands under långa perioder. Björn kom också att bo hos sin syster Eva en tid under uppväxten.
Vilhelm Mobergs pjäs Kassabrist sattes upp på Blancheteatern i Stockholm året innan hans debut som romanförfattare. Den kom så småningom även att filmas, något han inte var nöjd med. Men hans dramatikerkarriär löper parallellt med romanskrivandet och många gånger levde han upp när han fick träffa skådespelarna och se sina egna pjäser och leende vara med på applådtacket efteråt.
Ty Vilhelm Moberg hade en social sida vilket visade sig i hur väl han trivdes med studenter och han bevistade ofta t ex Lundastudenters fester och drack och dansade (något han var mycket bra på) och spelade munspel.
Men psyket hans var oroligt.
”Hans mentala problem yttrade sig allt oftare som fysiska symptom. Oron och ångesten gav magbesvär som i sin tur gjorde honom oförmögen att arbeta.”
I mars och april 1928 vistades han på en kurort i Västergötland. Den misantropiska livssyn han bar på fick näring av filosofen Schopenhauer som han läste och beundrade.
”Hur är det Schopenhauer säger: ”Det finns ingen missuppfattning större än den att vi äro till för att vara lyckliga – livet är icke till för att njutas utan för att uthärdas.”
I ungdomen var han med i den socialdemokratiska ungdomsklubben hemma i Algutsboda och var även aktiv i den lokala nykterhetslogen. Men i vuxen ålder drack han gärna alkohol även om han aldrig tappade kontrollen över den. Han var noga med att påpeka att han aldrig drack när han skrev.
Men hans politiska uppfattning förändrades med åren och han landade nog slutligen som liberal. Det passade hans individualistiska kynne bättre. Under åren i USA när han skrev Utvandrar- och Invandrareposet beundrade han Amerika mycket men även den tron skulle få sig en törn och vid sista besöket over there föraktade han mycket i den så kallade Nya Världen.
Dock var han en bestämd antikommunist. Och han gillade inte heller nazismen och fascismen.
Jens Liljestrand, som uppenbarligen har gott omdöme och skriver mycket bra, listar och recenserar och kommenterar Mobergs samtliga litterära utgåvor och pjäser. Så kalenderbitare har bara att ta till sig omfattningen. Själv har jag inte utrymme i denna recension att gå in på allt, men Rid i natt – från 1941 brukar läsas som Mobergs engagemang mot nazismen och hans kritik av de svenska eftergifterna till Tyskland under andra världskriget. Berättelsen utspelas under första halvan av 1600-talet när bönderna i byn Brändebol tvingas gå dagsverken för den tyske adelsmannen Bartold Klewen. En av bönderna, Ragnar Svedje, vill att de ska vägra följa adelsmannens påbud, som han anser strider mot rätt och lag. När Klewens fogde hotar med kroppsstraff tycker dock byns ålderman att de ska ge efter. Ragnar Svedje måste fly till skogs för att inte bli gripen. För samtiden var den indirekta kritiken tydlig. Men när romanen uppfördes på Dramaten som pjäs 1942 ändrades dock tysk till ”främmande”.
Jens Liljestrand väjer inte heller för att berätta om Vilhelm Mobergs kärleksrelationer med andra kvinnor under sitt äktenskap. Den första var med Eva, så småningom gifte hon sig till efternamnet von Zweigberk. Sommaren 1932 tillbringade Vilhelm och Greta i Spillersboda med sina fyra döttrar. En morgon åkte de ut till den lilla ön Äspholmen. Eva Malm (som hon hette då) satte sig på en sten i havsbrynet och släppte ut sitt långa hår i solskenet.
”Så klev den tjugosexåriga kulturkvinnan ut i vattnet och vek upp kjolen för att inte blöta ner den. Vilhelm tyckte att hon liknade en sjöjungfru. Den primitivistiska klichén blev plötsligt kött och blod. Han ville ha henne. Och han fick henne.”
Relationen var som mest intensiv under tiden november 1932 till februari 1933 för att så småningom mattas av. Vilhelm ville inte gifta om sig med henne utan föredrog fri kärlek. Han kunde inte tänka sig att bryta upp från Greta.
Resultatet av kärlekshistorien blev romanen Mans kvinna”som kom 1933 och kommenteras av biografförfattaren. Vilhelm hade även en senare kärlekshistoria med en kvinna som hette Kristina, vars namn han lånade till kvinnliga huvudrollen i Utvandrarserien.
De tio år som det tog att slutföra de fyra böckerna om Kristina och Karl Oskar är grundligt skildrade. Både tiden i Minnesota och sedan åren i Kalifornien i staden Carmel och i Laguna Beach där han satt och skrev. Familjen var med honom första gången däröver men efter det var han ensam och längtade hem. Ur denna längtan föddes sedan Din stund på jorden.
Beskrivet finns också rättsrötehärvan kring pastor Kejne och Haijby och kung Gustav den femte som Vilhelm deltog med ivrig liv och lust i. Detta var samtidigt som han skrev om emigrationen, som han skrev i tidningarna om härvorna.
Noterbart är att Vilhelm Moberg skrev om sina böcker tre, ibland fyra gånger innan han blev nöjd. Han kallade det för ”skrapning” att rensa bort alla icke oumbärliga ord. Eyvind Johnson var en författarkollega som han uppehöll en livslång vänskapsrelation med. Även fast han skrev koleriska utbrottsbrev till honom, i synnerhet när Eyvind gick in i Svenska Akademien. Moberg själv vägrade att ta emot utmärkelser från Akademien. Eller andra typer av priser, var helst ifrån, han ville stå helt fri från sådant.
Många är de brev han skrev under uppblossande humör till vänner – och folk i kulturbranschen. För att senare försöka blidka dem med ett ursäktande brev även om ilskan kunde finnas kvar mellan raderna.
Min svenska historia – del 1 & 2 med undertiteln ”berättad för folket” hann Vilhelm Moberg slutföra. Han hade börjat jobba på en tredje del, men hälsan satte hinder i vägen. Några veckor efter framträdandet i Kvällsöppet den 19 oktober 1971, där han mötte Olof Palme i en debatt om Solsjenitsyn skulle få sitt nobelpris i litteratur utdelat eller inte, föll han omkull och fick en fraktur i en ryggkota.
Han låg tre veckor på sjukhus med hemska smärtor till en början. Hans tinnitusproblem i ena örat återkom också och det orsakade sömnlöshet och huvudvärk. Sömnmedel hade han sovit på sedan 1920-talet när han jobbade som journalist på dagarna och satt och skrev romaner på nätterna.
Sommartid bodde Vilhelm och Greta i Söderäng, nära Grisslehamn i Väddö i Roslagen. Där hade han sin skrivarstuga i en gammal smedja, nära gårdshuset. Dagarna före 8 augusti 1973 verkade Vilhelm pigg, cyklade flera mil, badade bastu, simmade i havet.
”Din stund på jorden kretsar kring ett fruset ögonblick. Klockan är tjugo minuter över sju, Sigfrid slutar andas, Albert får hans klocka. Tio år efter romanens utgivning, sextiofyra år efter Hjalmars död, skapade Vilhelm sitt eget slut och romanens coda.
I gryningen onsdagen den 8 augusti 1973 rasade ett häftigt oväder i Roslagen. Vilhelm steg upp ur sin säng. Kanske hade han genomlidit ännu en sömnlös natt, kanske väcktes han av åskan. I rummet bredvid låg Greta och sov. I september skulle de ha firat 50 år som gifta.
Författaren Vilhelm Moberg skrev några ord på en lapp:
’Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda.’
Han lämnade lappen på sitt skrivbord.
Han gick ut till åskan och regnet.”
