[180927] Ett mäktigt, praktfullt, välspelat och känslofyllt äventyr. Ringaren av Notre Dame på Göteborgsoperan är en fullträff som familjeupplevelse. En mer lättillgänglig musikal har jag svårt att minnas. Här konfronteras motsatser och fördomar. Körpartierna är mäktiga. Tempot högt. Rollbesättningen träffsäker. Därtill en högteknologisk scenografi som levandegör denna enorma katedral med hjälp av gigantiska ledskärmar.
Musikalvarianten av Victor Hugos roman Ringaren i Notre Dame, eller Notre Dame de Paris, som originaltiteln lyder, har i sin senaste version haft en minst sagt lysande premiär på Göteborgsoperan. Ovationerna lät heller inte vänta på sig efter det att kapten Phoebus de Martin (Jonas Eskil Brehmer) setts lämna kyrkan med en död Esmeralda (Marsha Songcome) i sina armar. Ett slut trognare originalet, alltså, än Disneys film, som annars är underlaget för den här uppsättningen, som tidigare gjorts i Köpenhamn. Samma produktionsteam som där står bakom uppsättningen i Göteborg. Men den har fått svensk text och svenska sångare, som till stora delar fått sin utbildning i Göteborg, vilket säger en del om kvaliteten på de lokala plantskolor som Göteborgsoperan har som rekryteringsbas.
Men även om Martin Redhe Nord och Marsha Songcome, som ger liv, charm och hjärta åt huvudfigurerna Quasimodo respektive Esmeralda, gör sina första stora roller på svensk scen så har de erfarenheter från en rad andra scener. De här rollerna har de nu tagit till sig med alla sinnen. En Quasimodo på gränsen mellan pojke och man, förtryckt och föraktad, undangömd på grund av en kroppslig defekt, med impulsen och ett oförlöst känsloliv som drivkraft. En roll som Martin Redhe Nord gestaltar med rörande energi och en röst som vibrerar av de olika känslolägen han kastas mellan. Hans enda umgänge högst uppe i klocktornet är den samling statyer som ställts undan där och som då och då får liv att agera. Bara ett av de många tekniska mirakel som bjuds.
Quasimodo har ännu inte sett staden Paris, annat än som panorama högt uppe från katedralens klocktorn, förrän Esmeralda uppenbarar sig och ställer allt på ända genom att tända kärlekens glöd i tre män samtidigt. Dit hör Quasimodos ondskefulle förmyndare, ärkediakonen Dom Claude Frollo (Joa Helgesson), men också hans underlydande, kapten Phoebus de Martin och förstås Quasimodo själv. Till skillnad från en annan berömd romsk scenfigur, Carmen, så är Esmeralda ingen medveten förförerska, visserligen en stursk och självständig, men helt igenom godhjärtad och empatisk varelse men med samma respekt inom den egna klanen som Carmen. De dansanta masscenerna skapar extra färg och energi.
Esmeralda, vars ursprung inte blir riktigt klarlagt här, blir framför allt representant för de icke önskvärda, typ flyktingar och emigranter, som ständigt utsätts för maktens nyckfullhet, hot och/eller hastigt ändrade lagar. Nu avgörs ödet för hela Esmeraldas romska följe, som håller sig dolt i stadens undre värld, genom hennes envisa mod och kraft att avfärda Frollos utpressning, att bli hans eller dödas. Också kapten Phoebus har vänt sig emot honom för att följa hjärtats röst och Quasimodo, vars hjärta aldrig förhärdats av Frollos uppfostran, visar dessutom en förmåga till kärlek och empati som får honom att växa som människo bortom inskränkthet och svartsjuka.
Genom en extremt avancerad teknik, värsta hittills i Göteborgsoperans historia, är scenväxlingarna rekordsnabba. Det gör att man kan förflyttas från en plats till en annan på nolltid. Det skärper tempot på hela föreställningen och därmed också spänningen. Longörer är inte att tänka på. Det är Quasimodo som svarar för de starkaste scenerna, inte minst ihop med Dom Claude Frollo. Det är svårt att behöva tycka illa om en person som har en så vacker, varm och fyllig barytonstämma som Joa Helgesson. Scenerna mellan honom och Quasimodo är de mest laddade och musikaliskt intressanta. Musiken i sig hör ju inte precis till det mest spännande i genren, om än skriven av Disneys huskompositör Alan Menken. Lättlyssnad filmmusik med andra ord. Ja, närmare filmen kan väl knappast ett sceniskt verk komma än detta.
Verket på Göteborgsoperan kommer i vår (av en ren händelse?) att avlösas av ännu en musikal med musik av Alan Menken, när Göteborgs Stadsteater sätter upp musikalen Little Shop of Horrors, som blev mitt första möte med Björn Kjellman, som 1996 fick pris för bästa manliga musikalroll för sin huvudroll i den. Men tills vidare vill jag önska mången ung människa att få sin första avgörande upplevelse av scenkonst likt den jag fick när jag 10 år gammal fick gå ensam med en kompis på Riksteaterns besök med Irving Berlin-musikalen Annie Get your Gun, som kom att befälsta en livslång kärlek till scenkonst alla genrer, om än växelvis. Den förtrollning jag då försattes i avslöjades efteråt genom en stor kladdigt brun blaffa på min helveckade grå yllekjol. Att jag alldeles glömt att jag suttit och kramat en chokladkaka föreställningen igenom och därmed förvandlat den till flytande massa blev jag för sent varse. Lite skillnad må vara på gamla Folkets Hus i Örebro och Göteborgsoperan. Men magin kan vara densamma. Och någon chokladkaka har jag sedan dess aldrig våga ta med.
