[180926] En dag skickar en vän ett youtube-klipp, endast försett med en liten kommentar. Jag blir glad, men också fundersam. Varför till mig? Och just nu? I klippet framträder Jordan B. Peterson, en känd kanadensisk psykiatriker och författare. Titeln är ”12 livsregler: ett motgift mot kaos.”
Jag tittar på klippet. Peterson intar ett stort auditorium med en andäktig och beundrande publik. Uppenbart är han en stor celebritet, en akademins och självhjälpstrendernas superstar. En som säljer och syns, någon att se upp till, a ”True Winner.” Jag grips av lust att läsa hans senast bok, för att bilda mig en uppfattning. Inget svett, inget vett.
Hur ska man leva då, enligt superstjärnan Peterson? Först och främst, stå rak. Rakt och med tillbakaskjutna axlar. Då visar du världen att du är en vinnare, en livsregel som berättas genom en lång räcka exempel, mest via djur och natur. Inte minst gör alfahumrar så, med resultatet att de får para sig mycket och skapa ett stort revir – bli vinnarkrabbor. Så sträck ut dig, om du vill vinna och duscha i serotonin, ha ett stort hus och ligga mycket. Och har snopp. Eller för att gå till Peterson direkt: ”Den dominanta hanen får med sin upprätta och självsäkra hållning får inte bara den förnämsta bostaden och de mest läggtillgängliga jaktmarkerna – han får också alla tjejerna” (s.13). Det talas också om ”dominanshierarkier som är äldre än träd” (s.15). Allt kröns med konstaterandet att deprimerade människor är ihopkrupna och har taskig hållning, vilket ju inte är bra.
Sedan – treat yourself like you matter. Behandla dig själv som en vinnare så öppnar sig vinnarspåret. Här anknyts till Bibeln, paretofördelning och Matteuseffekt, bland mycket annat. Alltså – till dem som har, skola vara givet. Eller för att gå tillbaka till humrarna: ”Vinnarna tar nämligen hem allt i humrarna värld, precis som i människosamhällena där den översta 1 procenten har lika mycket pengar som de lägsta 50 procenten” (s.8).
Någonstans kommer en förflugen tanke. Konstigt att de där vinnarna nästan alltid bor i den redan rika delen av världen, har snopp och vit hudfärg. Precis om Jordan B. Peterson själv. Precis som den stora majoriteten av alla nobelprisekonomer, bankchefer och toppolitiker.
Men låt oss släppa de förflugna tankarna. Undvika dålig stämning i denna ”sköna” hyperliberala eller snarare socialdarwinistiska framgångssaga för grabbar i omklädningsrummet. Undvika att tala om att det går att organisera människolivet och samhället på många olika sätt.
För samtidigt är Peterson lärd, uttrycker sig effektivt och slående, vilket säkert förklarar mycket av framgången. Och uppenbart finns strömningar i vår samtid som stödjer denna enkla ideologi, där några få män styr över oss andra och detta görs till ett naturligt tillstånd. Ett tillstånd där jämställdhet och jämlikhet sätts på undantag, mest tydligt av en överkammad man på andra sidan Atlanten och en despotisk tidigare KGB-agent på andra sidan Östersjön, för att nämna två humrar, förlåt män.
Längre fram i texten ändras tonen, åtminstone delvis. Grabbigheten ger vika för en mer empatisk syn, mer av vi än bara JAG. En del tar jag till mig – att man ska umgås med trevliga och positiva personer snarare än motsatsen, att man inte bara ska gnälla utan se till att utveckla sig själv, att man ska leva ett meningsfullt liv och inte vara arrogant och nedrig, inte ljuga och uttrycka sig vårdat och klart. Inte jämföra sig med andra, utan uppskatta det man har och se egna framsteg.
Allt detta är långtifrån nytt, snarare sådant som ofta kopplas till humanism, demokratisk värdegrund och solidaritet. Hållningar som inte sällan betecknas som naiva eller PK av sådana som gillar Petersons enkla biologistiska teser. Så här finns ett glapp, eller snarare en avgrund, mellan de kallhamrade humrarnas primat och det så kallade ”PK-snacket.”
Vidare ska man ta mer ansvar, enligt Peterson. Något som sällan görs i vår söndercurlande kultur, ett mantra som hemmavid hörs av sådana som Ann Heberlein och David Eberhart. Ta ansvar och var vuxen i rummet, så att inget rubbas och planetens allra rikaste män får skena iväg och bli allt snuskigare rika. Eller snuskhumrigt rika, för att bli lite göteborgsk.
Allt detta medan många samhällsklyftor ökar (trots talet om att alla får det bättre i absoluta tal, att nedsippringseffekten fixar det) och klimatförändringarna skapar ett utmärkt stoff till en kommande storfilm av apokalyptiskt snitt – Flykten från förlorarplaneten eller Konsumtionsspåret ända in i kaklet.
Ganska tröttsamt blir det till slut, trots Petersons fagra och lärda tal. För om det ändå är så självklart och naturgivet att några procent ska få det mesta, varför bry sig? Eller behöver vinnarna helt enkelt några som köper deras böcker och fyller föreläsningssalarna. Några som agerar vuxna i rummet, gillar läget och applåderar på rätt ställen under showen. Några som sitter i baksätet på färden nerför stupet.
