[180920] Nyligen tillkännagavs att den spanska kongressen fattat beslut om att flytta kvarlevorna av generalen och diktatorn Francisco Franco från det heroiska minnesmonumentet i De Fallnas dal utanför Madrid. Ett historiskt beslut, ”ett steg mot att förbättra vår demokrati”, enligt den spanske premiärministern Pedro Sánchez (El País 13/9-18).
Beslutet har föregåtts av många års heta och infekterade debatter, då minnesmonumentet över de stupade i det spanska inbördeskriget länge har varit ”en brännpunkt i den stora striden om det historiska minnet” i Spanien, enligt DN-journalisten och spanienkännaren Nathan Shachar i den välskrivna boken Sin egen värsta fiende (2016).
Debatten delar Spanien, på liknande sätt som inbördeskriget en gång slet sönder landet mellan åren 1936-39. Och detta syns i omröstningens resultat som blev 172 röster för, 164 nedlagda röster och två röster mot förslaget. Bakom de nedlagda rösterna stod representanter för Spaniens två högerpartier – Partido Popular och Ciudadanos. Argumenten handlar ofta om att man inte ska politisera historien och inte röra upp gammalt groll. Att sovande björnar inte ska väckas. Men håller argumenten?
Först och främst, vad är det då för minnesmonument vi talar om? Ett mausoleum som kröns av ett 150 meter högt kors, vilket syns vida omkring. Vidare finns en enorm basilika, arkiv, kloster och bibliotek. Bygget utfördes i huvudsak av republikanska krigsfångar och tog närmare 19 år att färdigställa. Invigningen skedde den första april 1959, den dåtida diktaturens minnesdag över ”den ärorika segern” i spanska inbördeskriget. På platsen ligger 33.000 personer begravda, merparten från den segrande nationalistsidan, men här finns även republikaner. Skillnaden är dock att republikanerna nästan uteslutande härstammar ur anonyma massgravar och har skyfflats ner separat, långt efter att de fascistiska ”hjältarna” hamnade här. Förutom en massa stupade soldater och Franco vilar här även José Antonio Primo de Rivera, ledaren för La Falange, det spanska fascistpartiet. Detta förklarar att högerextremister ofta har samlats här, för att hedra och hylla sina förebilder.
Vidare brukar sägas att missdåd utfördes på båda sidor under spanska inbördeskriget, vilket är sant. För krig brutaliserar, dehumaniserar och förgiftar. Speciellt i ett och samma land, med konfliktlinjer som skär genom regioner, familjer och samhällen.
Mot bakgrund av denna bittra historiska erfarenhet blir Francos grav bredvid alla dessa tusentals offer problematisk, för att inte säga stötande. För här kan inte tystnad och diskretion vara neutralt och beskedligt. Man kan inte gilla ett infekterat läge, då läget inte erbjuder någon upprättelse åt dem som drabbades mest och deras efterlevande.
För Francisco Franco stupade inte i strid, utan ägnade stora delar av sitt liv att sända andra människor i döden. Först som general och sedan som skoningslös diktator. Förföljelsen av oliktänkande var hård och intensiv. Franco skrev under dödsdomar medan han åt lunch eller drack kaffe, visade sällan några (med)känslor inför avrättningar och brutalitet, vilket bland annat beskrivs i Roger Älmebergs biografi Franco: diktator på livstid, utgiven 2012.
Eller tänk en Mussolini, en Hitler eller en Stalin. Hur legitimt är det för en demokratisk stat att ha ett heroiskt minnemärken över sådana massmördare och tyranner?
Vad ska man då göra av minnesmonument av den här typen, monument som byggdes i en annan icke-demokratisk tid? Självklart ska onda minnen inte bara suddas ut, så länge de har något att lära oss i nuet. Frågan är snarare hur de ska bevaras.
Här kan vi tänka på det slavmuseum som ligger i Liverpools hamn, där merparten av 1700-talets slavhandel försiggick, ett minnsmärke genom vilket man tar ansvar för de missdåd som begicks där och då. Eller de nazistiska utrotningslägren som påminner oss om det ofattbara, det som skedde men aldrig får ske igen. För som tänkaren Hanna Arendt förklarade det bör vi skilja på skuld och ansvar. Vi kan och bör inte gå att runt och känna skuld över brott som begåtts i det förflutna, av andra och då vi inte var med. Samtidigt har vi ett ansvar att hålla sådana minnen levande, för att hedra offren, ge någon form av upprättelse åt de efterlevande och försöka förhindra att liknande händelser inträffar i framtiden. För demokratin och freden är inget vi kan ta förgivet. Varken, nu eller imorgon.
Så att omvandla monumentet i De Fallnas dal till ett museum över totalitära missdåd, med fokus på det spanska inbördeskriget, är vägen framåt. Vägen framåt för en demokrati som värnar om sina medborgare och håller sitt historiska minne levande, på ett värdigt och konstruktivt sätt.
Referenser
Shachar, N. (2016). Sin egen värsta fiende: essäer om spanska inbördeskriget. Stockholm: Bonnier.
Älmeberg, R. (2012). Franco: diktator på livstid. Stockholm: Norstedt
Bilden på Francisco Franco kommer från Wikimedia Commons
