[180914] Frågan kommer över mig när jag cyklar genom Humlegården, på den femte dagen efter valet. Runt omkring mig i den höstgulnande parken sitter valaffischerna kvar, en Ulf Kristersson som håller i sina glasögonskalmar och stirrar rakt fram, en Löfven som talar om trygghet, en Jan Björklund som vill ha mer EU, en Annie Lööf som vill framåt.
Men så mycket framåt har det inte blivit. Inte nu, inte på ett tag. Den senaste veckan framstår istället som ett gytter, en töckning massa av händelser där politiker gjort utspel och inspel, slagit långa och korta passningar, dribblat och fintat.
Spelat, fast liksom bara i luften utan boll. Samtidigt har rösträknandet, mediespekulationerna och ovissheten brett ut sig. Tyckare och tänkare, experter och snickesnackare har avlöst varandra i allvarsamma spekulationer.
Uppe på läktaren har alla vi andra suttit, först gapande och störögda, men med tiden allt tröttare och mer frustrerade. Suckande och gäspande, knirrande och knorrande. När kommer de till skott – på riktigt?
I våras recenserade jag boken Svenska valrörelser av akademikerna Jesper Strömbäck och Lars Nord. Där återkom man titt som tätt till att valrörelsen och valet är demokratins högtidsstund, för då ”står väljarna i centrum som aldrig förr”.
Högtidsstund i centrum, ja… Under de senaste dagarna har cykelfärderna genom centrala Stockholm, via Humlegården, Stureplan och över Strömbron ett stenkast från Riksdagen mest präglats av tandagnissel och känslan av overklighet. Eller en seglivad valsmälla, helt enkelt.
Dagligen har jag mötts av valaffischer som inte plockas ner, en del uppblötta av regn, andra nedrivna eller på annat sätt slokande. Åsynen av de där politikerna som tidigare spelat så beslutsamma och rättframma, men som nu springer runt i dimman på det där fältet och slår låtsaspassningar, till låtsaskompisar och i låtsaskoalitioner.
Men varför gnälla? Man kan ställa sig frågan varför demokratin inte ska få vara trög och trevande, till skillnad från diktaturen som marscherar rakt och raskt framåt i strama led. Dessutom kanske vi bör placera in allt det här i ett större sammanhang, i ett europeiskt sammanhang om vi nu ska hålla oss inom tidens tecken och råmärken. I Europa är blocköverskridande koalitioner, regeringskriser och regeringsombildningar vanliga. Belgien, Italien, Spanien och – nu senast – förment stabila Tyskland, för att nämna några få länder.
Vi kanske kan se dessa tider som en övning i politiskt tålamod. En tid då vi ges perspektiv på det typiskt mänskliga mellanrummet mellan rationalitet och irrationalitet, glappet mellan teori och praktik, mellan retorik och praktik, mellan mycket snack och lite verkstad. Glappet som vi alla har att leva i, oavsett om vi håller i glasögonskalmarna, talar om trygghet eller ropar ”framåt”. Eller bara sitter på läktaren och ojar oss över en seglivad valsmälla.
