[180912] Mexiko har en lång och rik litterär tradition. Nobelpristagaren Octavio Paz, stilbildarna Juan Rulfo och Carlos Fuentes tillhör de internationellt mest namnkunniga författarna, men det finns också många kvinnliga författare som nått stora framgångar. Från 1600-talets Sor Inés de Cruz, via Laura Esquivel till dagens litterära stjärnskott Valeria Luiselli. Här kombineras kommersiella framgångar med litterärt förnyande.
Speciellt för den mexikanska litteraturen är formexperiment, stråk av magisk realism som fått alldeles egna uttryckt i detta stora land. Även hos Valeria Luiselli finns en kontakt med traditionen, inte bara den inhemska utan också spanskspråkiga kollegor som argentinarna Jorge Luis Borges och Julio Cortázar, chilenarna Roberto Bolaño och Isabel Allende. Även den spanske poeten och dramatikern Federico García Lorca kan räknas in i den intertextuella kanon som Luiselli öser ur.
Även i den på svenska nyutgivna debutromanen De tyngdlösafinns formexperiment. I den tunna romanen, som förtjänstfullt översatts till svenska av Annakarin Thorburn, varvas trehändelseförlopp.
En kvinna lever tillsammans med sin man och deras två barn i México City. Äktenskapet går på tomgång, fastkört i rutiner och vardagliga vedermödor. Kvinnan minns sitt betydligt vildare liv som ung kämpande författare i New York. En tid fylld av tillfälliga bekantskaper, bohemiska upptåg och ett vidlyftigt sexliv. Hon skriver och återupplever, allt medan hennes nuvarande liv som jäktad småbarnsförälder allt merträngs undan.
Någonstans i detta genom skriften återupplevda liv lösgör sig gestalter. Gestalter som slår följe med författaren där på gatorna i New York, i området runt Morningside park, mitt emellan Harlem och Columbia universitetet. En Ezra Pound, en Federico García Lorca och – framförallt – den bortglömde mexikanske 20-tals poeten Gilberto Owen.
Även Owen krisar i sitt äktenskap, fast värre. Försupen och försmådd irrar han runt i en bohemisk tillvaro som blir allt sjaskigare. Här pågår en omfattande subjektupplösning; röster och kroppar byter plats, avlöser varandra i texten. Liv och verk flyter samman, verklighetens fundament blir tunna och böjliga. Alkoholdimmor, dagdrömmerier, en tilltagande blindhet och skrivandets ändlösa transformationer.
Formexperiment som surrealism och magisk realism kan lättbli tröttsamma. Då reduceras de till ett arbete för litteraturvetare snarare än en lek för litteraturälskare. En berättelse smulas sönder, blandas med andra berättelser och något annat kastas fram. Några pussellådor hälls ut över golvet, utan att bitarna ens fäster vid varandra. Tröghet och trötthet infinner sig, snarare än nerv och läslust.
Hos Luiselli snuddar läsaren stundom vid denna tröghetens gräns, men något händer som oupphörligen upprätthåller styrfarten och intresset. Säkert handlar det om den litterära stilen; den svala och precisa tonträff som ständigt gör sig påmind. Tonträffen som antyder att vi kommer att höra mycket från Luiselli i framtiden.
